Sammanfattning Föreliggande utvecklingspsykologiska studie baseras på intervjuer med 150 barn i årskurserna 2, 5 och 8. Frågorna gäller barnens tankar kring- och erfarenhet av att gå vilse. Barnen berättade också fritt kring en bild av ett barn i en skog. Nyfikenhet och verksamhetslust framstår som motiv vilka får barnet att agera mot ”bättre vetande”. Dessa drivkrafter kan bli starkare än behovet av trygghet. De yngsta barnens funderingar visar också hur viktigt det är av de själv får utföra det beteende de skall lära sig. Annars är risken stor att de får kunskap som de inte vet när- eller hur de skall använda. Vidare framgår att fantasin träder in där inte kunskap finns. Agerandet blir då fantasistyrt snarare än kunskapsstyrt. Eleverna i årkurs fem är präglade av realism och handlingsberedskap med stor tillit till egna förmågor. Övermod utgör en påtaglig fara i dessa åldrar där verksamhetsivern flödar och gränser testas. Risktagandets positiva kraft i utvecklingen tydliggörs också när den kommer till uttryck i experimentlust, äventyrlighet, lek och kreativitet. Bland ungdomarna i årskurs åtta syns en nyfunnen frihet i form av flexibilitet och förmåga att självständigt avsöka effektiviteten i olika typer av agerande. Barnens förmåga att reflektera över vad som är effektivt beteende när man gått vilse är ett resultat av övergripande utvecklingsprocesser. En sådan process som också omfattar självständighet och kompetens, framträder i undersökningen. Förloppet visar hur barnen under olika faser i utvecklingen tänker kring ”att gå vilse”. (I) Barnet vet eller tror att det finns specifika beteenden som är korrekta men besitter inte kunskapen om dessa beteenden själv. Fantasin duger här lika väl som korrekt beteende. (II) Barnet besitter kunskap om det korrekta beteendet med detta är inte logiskt för barnet. (III) Barnet vet hur man skall agera om man går vilse och förstår varför. (IV) Barnet reflekterar kring effektiviteten hos flera olika typer av beteende. Kunskap om sådana förlopp är centrala för den förebyggande verksamheten. Barnens föräldrar intervjuades också. De metoder man använde för att hindra barnen från att gå vilse var bristfälliga. Getting lost in unfamiliar environments: Children’s thoughts and parents methods viewed in a psychological frame of reference Abstract One hundred and fifty Swedish school children in classes 2, 5 and 8 were interviewed individually about their experience and knowledge in relation to going astray. Each child also told a story about a picture of a young person walking alone among trees. The children’s mothers also were interviewed. Curiosity and craving for action are seen as strong motives for the children to act against their better knowledge. Those motives may become stronger than the need for safety. The answers of the youngest children in the study also demonstrate the importance of practice. Many of the children did not know how or when to use the knowledge they had received listening to parents and teachers. These children had not acquired enough practice in the relevant skills. Furthermore the study showed how fantasy tended to compensate lack of knowledge among the youngest children (8 years). Behaviour thus becomes guided by fantasy rather than by knowledge. On the other hand, the behaviour of the children in fifth grades seemed primarily motivated by realism, self-assurance and a desire to act. Overconfidence poses a danger to these active children who are seeking their own limits. The positive side of risk-taking during development is expressed in the desire to experiment, to be adventurous and to play. Among the youths in the eighth grade we see flexibility and ability to evaluate the efficiency of different behaviour. The ability to reflect on what is efficient behaviour when lost in the wilderness emerges as a result of general cognitive developmental processes. Such a process that also includes autonomy and competence was found. Different phases show the children’s way of reasoning with regard to “getting lost”. (I) The child knows that there exist specific kinds of behaviour that are correct, but he/she does not have the knowledge of the behaviour. Fantasy will do just as well as knowledge of the correct behaviour. (II) The child knows what is the correct behaviour but does not understand why it is correct. (III) The child knows how to act and understands why. (IV) The child reflects upon the efficacy of several different types of behaviour for finding the right way. Understanding of this process is central to preventive efforts.