Sammanfattning En studie över 316 flickor och 420 pojkar i grundskolan (jämnt fördelade över klasserna 1-9) visar att eldens psykologiska betydelse blir mer begränsad och specifik med stigande ålder bland flickor, medan den snarare får en mer omfattande och allmän prägel bland pojkar. De generella sambanden mellan angivna motiv och självbild, mätt med självskattningstestet "Jag tycker, Jag är", som återfinns bland flickorna i mellanstadiet men inte i högstadiet, antyder att flickors eldlekar under en begränsad utvecklingsfas används ospecifikt som ett uttryck för psykologiska anpassningssvårigheter. Relationen till föräldrarna verkar ha en särskild betydelse för dessa flickors eldande. Efter pubertetens inträde får elden generellt sett inte samma starka psykologiska signifikans för flickor som gäller för pojkar. Fascinationen för eld och möjligtvis dess stimulerande effekt verkar vara central för pojkarna och eldens symboliska innebörd kan vara väsentlig bland annat som ett uttryck för oidentifierad frustration. I åldrarna 13-16 år har eldlekarna för dessa pojkar en tydlig koppling till olika typer av anpassningssvårigheter. Dessa resultat bekräftar de studier som visar att pojkar, i jämförelse med flickor som anlägger eld, uppvisar en mer komplex psykologisk problematik och att eldsanläggningens psykodynamiska korrelat är olika för flickor respektive pojkar. Av frågeformuläret (angående erfarenhet av eld) framgår det tydligt att eldlekar blir vanligare med ökad ålder och också ändrar karaktär från att vara relativt ofarliga till att bli alltmer vådliga. Någon entydig könsskillnad i frekvens av lek med eld framträder inte. Flickor i lågstadiet såväl som i högstadiet leker lika ofta med eld som pojkar, men att tända på föremål är vanligare hos pojkar. Resultatet är förvånande eftersom 85-90% av de barn och ungdomar som uppmärksammas för eldsanläggelse är pojkar.