Summary The study showed that children and young people who set fires for mischief do not do so simply for reasons of circumstance. Close connections was found between the frequency of self-reported playing with fire, the motives for this and the self-image. A group of 6-16 years old subjects (n=736) was studied. Those subjects who indicated in a questionnaire that they frequently set fire to things tended also to have a negative self-image as assessed by the self-evaluation scale "I think that I am". A feeling of incompetence seemed to be a common underlying cause of the most intense fire-setting. An interesting result obtained was that pupils in the final three years of their compulsory school education who set fires most and displayed a low general self-image, evaluated their relationship with peers as being normal. Those pupils who declared that they set fires because they liked to "see things burn" or because they were "bored" were those who lit fires most. Those who do not think that any of the reasons suggested in the questionnaire were applicable (want to see things burn; are bored; want to destroy things) and who gave "another reason" seemed to set things at fire out of pure curiosity in order to study and understand the phenomenon of fire. The latter subjects used fire in more constructive situations, e g with their parents, and displayed a more positive self-image that other pupils. It appeared important that parents take responsibility for their children´s obtaining experience with fire and provide opportunities for it, as suggested by the finding that children with a negative self-image reported that they were allowed to light fires without their parents being present. Still another element in fire-setting was that pupils who claimed they would try to put out a fire themselves instaed of calling for help were those who lit fire most and hade the most negative self-image. The results pointed to fire-setting, particularly when intense, being an expression of a sense of incompetence and of being an outsider and to the need that preventive measures involve the attempt to keep playing with fire from becoming a way of expressing these feelings. ------- Sammanfattning En studie över 316 flickor och 420 pojkar i grundskolan (jämnt fördelade över klasserna 1-9) visar att eldens psykologiska betydelse blir mer begränsad och specifik med stigande ålder bland flickor, medan den snarare får en mer omfattande och allmän prägel bland pojkar. De generella sambanden mellan angivna motiv och självbild, mätt med självskattningstestet "Jag tycker, Jag är", som återfinns bland flickorna i mellanstadiet men inte i högstadiet, antyder att flickors eldlekar under en begränsad utvecklingsfas används ospecifikt som ett uttryck för psykologiska anpassningssvårigheter. Relationen till föräldrarna verkar ha en särskild betydelse för dessa flickors eldande. Efter pubertetens inträde får elden generellt sett inte samma starka psykologiska signifikans för flickor som gäller för pojkar. Fascinationen för eld och möjligtvis dess stimulerande effekt verkar vara central för pojkarna och eldens symboliska innebörd kan vara väsentlig bland annat som ett uttryck för oindentifierad frustration. I åldrarna 13-16 år har eldlekarna för dessa pojkar en tydlig koppling till olika typer av anpassningssvårigheter. Dessa resultat bekräftar de studier som visar att pojkar, i jämförelse med flickor som anlägger eld, uppvisar en mer komplex psykologisk problematik och att eldsanläggningens psykodynamiska korrelat är olika för flickor respektive pojkar. Av frågeformuläret (angående erfarenhet av eld) framgår det tydligt att eldlekar blir vanligare med ökad ålder och också ändrar karaktär från att vara relativt ofarliga till att bli alltmer vådliga. Någon entydig könsskillnad i frekvens av lek med eld framträder inte. Flickor i lågstadiet såväl som i högstadiet leker lika ofta med eld som pojkar, men att tända på föremål är vanligare hos pojkar. Resultatet är förvånande eftersom 85-90% av de barn och ungdomar som uppmärksammas för eldsanläggelse är pojkar.