Javascript är disabled Dokumentsida - Bibliotek - MSB RIB
Förstudie om räddning vid byggnadsras
Författare
Carlqvist Stefan
Utgivare
Räddningsverket (SRV)
Utgivningsår
1996
A pilot study in collaps search and rescue. Abstract This report is a product of the first part in a project handeling collaps search and rescue.This pilot study is an inventory of knowledge and experience from Sweden and other parts of the world. This study is limited to collapes caused by explosions (bombs or accidents), landslides, fires and overloaded constructions. Other causes for buildning collapses such as construction errors and earthquakes is not handeled in this study. Litterature research and interviews are the main sources for this work. Fire and rescue personel in Göteborg, Västerås and Malmö has been interviewed as well as personel in Swedish Rescue Services Agency. National Defence Research Institute have contribute with significant expert knowledge. The conclusions from this study are education and possibility to exercise need to be developed observation activity in search and rescue operations need to be more concentrated and analysed with the main point on technique and methods the need of completition with light search and rescue equipment with their own source of power this pilot study need to be followed by detailed studies handeling equipment, tactics,technique, methods and systems of marking. Innehållsförteckning Abstract Innehållsförteckning Sammanfattning Bedömning av risker efter ett ras i olika byggnadstyper Hur bränder i rasmassor hanteras. Stabilitetsproblem vid ras i olika typer av byggnader. Metoder och utrustning för losstagning av skadade i rasmassor. Kompletterande materiel för räddningstjänst under höjd beredskap. Metod och Teknik Utbildning Hur skall projektet drivas vidare? Bakgrund Syfte 1 Metod 1.1 Litteraturstudier 1.2 Intervjuer 1.3 Uppdrag 1.4 Begränsningar 2 Resultat 2.1 Tidigare litteraturstudier 2.2 Beskrivning av svenska typhus 2.2.1 Typhuskatalog och datormodellen VEBE 2.2.2 Beskrivning av rasmassor och andra risker kopplat till typhusen 2.2.3 Erfarenheter 2.3 Rasförlopp vid brand 2.3.1 Träkonstruktioner 2.3.2 Betongkonstruktioner 2.3.3 Stålkonstruktioner 2.3.4 Erfarenheter 2.4 Internationella erfarenheter 2.4.1 USA 2.4.2 Storbrittannien 2.4.3 Observatörsinsatser 2.5 Dagens förmåga inom svensk räddningstjänst 2.5.1 Organisatoriska förutsättningar 2.5.2 Utbildning 2.5.3 Teknik och metoder för att lokalisera människor i rasmassor 2.5.4 Stabilitetsproblemen 2.5.5 Swedish Rescue Team 3. Diskussion FÖRSTUDIE OM RÄDDNING VID BYGGNADS-RAS. Sammanfattning Under våren 1996 påbörjades den första delen i projektet "Räddnings-tjänst vid byggnadsras" i form av en förstudie vilken resulterat i denna rapport. Förstudien är en kunskapsinventering och en dokumentation av erfarenheter i Sverige. Även händelser utomlands berörs där observatörsinsatser har genomförts där viktiga slutsatser dragits för svensk räddningstjänst vidkommande. Arbetet har i huvudsak bedrivits genom litteraturstudier och intervjuer av brandpersonal i Göteborg, Malmö och Västerås. Samtal har även bedrivits med personal på Räddningsverkets avdelningar Metod och Teknik, Samordning och Beredskap, Utbildningsavdelningen och Staben/avdelningen för Planering och Forskning. Stig Lindqvist, FOA, har varit till mycket stor hjälp och bidragit med en omfattande sakkunskap i ämnesområdet. Jag vill främst rikta ett stort tack till Hans Spets och Kenneth Eriksson på Räddningsverket som bidragit med många bra ideér under arbetets gång. Förstudien skall förhoppningsvis ligga som grund för fortsatta studier och utveckling inom metod och teknik och utbildning som berör räddningstjänst då en byggnad helt eller delvis kollapsat. Bedömning av risker efter ett ras i olika byggnadstyper De risker som uppstår efter ett ras är fortskridande ras, brustna fjärr-värmeledningar, avslitna el- och vattenledningar. Andra risker som är kopplade till byggnader är tillverkning som bedrivs där och de substanser som är involverade i processen (t ex kemikalier). Vid mycket tidskrävande insatser och under varma och fuktiga väderförhållanden är smittorisker överhängande från döda människor i rasmassorna. Hur bränder i rasmassor hanteras. I litteraturen finns det ingenting dokumenterat att bränder i rasmassor har varit eller är något stort problem. Anledningen till det kan vara att konstruktionsmaterial och inredning idag har en bra brandskydds-klassning och att den "djupare" brandhärden snabbt förbrukar syret som binds i fickor i rasmassan och självslocknar. Den brand som blir aktuell att släcka är den ytliga branden. För att släcka en brand i rasmassor måste en viss röjning ske för att komma åt eventuella underliggande brandhärdar. De bränder som har uppstått i rasmassor är enligt min uppfattning främst initierade av läckande gasledningar. Stabilitetsproblem vid ras i olika typer av byggnader. Risken för fortskridande ras är störst vid röjning där inslag av större sammanhängande betongdelar förekommer. Detta gäller främst hus av monterade betongelement. Mindre bostadshus med lättare stomme blir rasmassan mer kompakt och innehåller inte några större byggnadsdelar, vilket medför mindre rasrisk men mer tidsödande räddningsarbete. Ras av byggnader med bjälklag av armerad betong har enligt de upp-gifter som inhämtats inte inträffat på grund av brand. Däremot är konstruktioner av stål förrädiska då ett ras kan komma mycket fort då de utsätts för stark värmepåverkan. Att utföra stabila förstärkningar vid bärande delar är av stor betydelse då man strävar till att få en byggnad motståndskraftig mot ras. I synner-het då man genomför räddningsarbete måste man tillgodose att balkar har en god stödyta då redan en skakning eller spricka kan förorsaka ras. Även vädret spelar också stor roll, då kraftiga vindbyar kan hota in-stabila delar av byggnaden. Metoder och utrustning för losstagning av skadade i rasmassor. För losstagning av skadade i rasmassor används oftast den utrustning och i allmänhet de metoder som normalt tillämpas vid trafikolyckor. Inom svensk räddningstjänst finns ingen bra utvecklad metod för räddning vid byggnadsras. EMERCOM team i Ryssland och räddningsteam i USA har emellertid utvecklat både metoder samt räddnings- och sökutrustning som svensk räddningstjänst bör ta del av. Vid observationsinsatser har man lagt märke till vilken stor vikt de lägger på kommunikationen mellan räddning och medicinsk personal samt kontakten med skadade. Kommunikationen är intensiv och man går lugnt och metodiskt tillväga Det förekommer fem typer av teknisk sökutrustning som är mer eller mindre funktionell vid sökning i rasmassor. Dessa är avlyssnings-utrustning, optisk sökutrustning (TV-kamera), elektronisk näsa, radarteknik och värmekamera. Utöver den tekniska utrustningen finns hunden, där jag har fått uppfattningen är den säkraste att markera människor i rasmassor. Enligt FN måste ett räddningsteam komplettera hunden med någon form av teknisk sökutrustning för att klassas som ett internationellt räddningsteam.. Avlyssningsutrustning finns idag på räddningsverkets skolor, men det saknas tillräckligt utbildad personal som kan använda den. Kompletterande materiel för räddningstjänst under höjd beredskap. Utrustning som räddningstjänsten kan behöva kompletteras med för Räddningstjänst Under Höjd Beredskap (RUHB) är främst portabla klippverktyg som har egen kraftkälla samt lätt eftersökningsutrustning. Här finns dock mycket att göra som t ex att studera vilken utrustning man använder i andra länder. Metod och Teknik De svenska rapporter som finns idag är från 70-talet och det har inte hänt så mycket mer inom området sedan dess. De flesta rapporterna behandlar explosioners inverkan på konstruktioner, explosionens orsak och styrka, detaljerade beskrivningar av skadorna, uppkomst och spridning av brand, uppskattningar av räddningsinsatser och röjnings-behov. Ingen rapport behandlar metod och teknik för stabilisering, sök-och räddningsmetodik, riskmoment under räddningsarbete vid rasmassor. Någon djupare eftersökning av rapporter från USA och Storbrittannien har i förstudien ej hunnits med. Den information som inhämtats är från diverse facktidningar vilka visar tydligt att där finns mer att hämta. Nedan redovisas slusatser och förslag till åtgärder. Räddningarbetet i svårt raserade områden bör efter rekognoscering genomföras i två vågor, första vågen med lätt utrustning för att få flexibilitet och snabbt sök, andra vågen med tyngre utrustning för stora lyft och röjning Man bör införa ett markeringssystem för genomsökta delar av rasområde, förslagsvis en form av internationella markeringar. FEMA i USA och INSARAG (International Search and Rescue Advisory Group), som är organiserad inom FN, har idag ett välutvecklat markeringssystem som bör studeras. Markeringssystemen redovisas i bilaga 1 och 2. Observatörsinsatser bör i fortsättningen inriktas på mer specifika områden inom metod och teknik. Beträffande sökning och lokalisering av människor i rasmassor så är hunden den absolut effektivaste resurs som finns tillgänglig idag. Teknisk utrustning finns men då mer som komplement till hunden. Metoder och utrustning för losstagning av skadade i rasmassor bör studeras vidare. Både med inriktning på räddnings-, röjning- och medicinsk aktivitet. En noggrann uppföljning av genomförda insatser nationellt och internationellt om vilken utrustning och materiel som är användbar respektive mindre användbar. Komplettering av den svenska utrustningen med lätt eftersöknings-materiel och lätt röjningsutrustning bör ske. Tillsätta en arbetsgrupp som har till uppgift att testa sökutrustning och sökmetoder som tillämpas idag, nationellt och internationellt. Utveckla typhuskatalogen med en inriktning som ger räddnings-tjänsten ett instrument att identifiera problem i egen befintlig bebyggelse, vid t ex höjd beredskap. Den utvecklade typhus-katalogen kan också fungera som ett diskussionsunderlag mellan räddningstjänsten och byggbranschen vad gäller behov av resurser vid räddningstjänst under höjd beredskap. I samband med utvecklingen av typhuskatalogen finns behov att analysera rasutbredning och rasmassornas packningsgrad, brännbarhet, befintliga hålrum m m. Utbildning Efter observatörsinsatser kan konstateras att det behövs ett mycket stort specialkunnande för att effektivt genomföra ett räddningsarbete i ett raserat område. Svensk brandpersonal ser en stor brist i den egna organisationen inom området metod och teknik under räddning vid byggnadsras. Även det tekniska handhavandet av materiel och utrustning som behövs för att frilägga skadade bör man öva och utbildas på. Speciellt är det viktigt för en styrka som Swedish Rescue Team att ha stor kunskap om den taktik och vilken strategi som skall tillämpas under en räddningsinsats. Övningsanordningar finns på räddningsskolorna i form av ruinstäder. Den mest utbyggda finns i Rosersberg. Vill man satsa på utbildning inom räddning vid byggnadsras, för egen del och för att sälja kurser till andra intressenter, bör man eftersträva mer realistiska förhållanden än vad som idag finns. Nedan redovisas slutsatser och förslag till åtgärder Studera EMERCOM teamen närmare med tyngdpunkt på metod, teknik och utrustning vid räddningsarbete och sök. Erfarenheterna tillförs svensk utbildning. Bilda en grupp och sammanföra de som har varit ute på observatörsinsatser och vars intresse är stort inom byggnadsras-området. Inom gruppen tas alla erfarenheter till vara och återförs till t ex utbildning, resursanskaffning och testning av utrustning. Det finns ett stort behov av utbildning på sökutrustningen och i metod och teknik vid sök och räddning i rasmiljö. Utbildning bör även innefatta ledning av insatser i liknande miljöer. Realistiska övningsanordningar måste byggas upp för räddning vid byggnadsras. I samband med detta bör säkerhetsföreskrifterna ses över eftersom stora risker finns även vid övningar i rasmassor. Hur skall projektet drivas vidare? Förstudien bör efterföljas av en eller flera huvudstudier som behandlar -följande Ett första steg är att inventera behovet av en utvecklad typhuskatalog och hur den i så fall ska utvecklas. Efter diskussioner med Hans Spets, Räddningsverket, är ett förslag att utifrån dagens typhuskatalog tillföra en milöjbeskrivning av ras för olika typhus. Med miljö menas risker, stabilitet, rasmassornas egenskaper såsom brännbarhet, hålrum för överlevande m m. Typhuskatalogen beskriver generellt konstruktionen på bärverk hos olika byggnader d v s stål-, betong- och trästomme. Det finns dokumenterat vilka svaga punkter som finns hos de olika stommarna vid brand och andra överbelastningar vilket kan tillföras typhuskatalogen. Vilken kunskap i metod och teknik vid sökning och räddning i rasmiljöer finns i andra länder. I metod och teknik ligger bl a vilken utrustning används (personlig och räddningsutrustning), vilken taktik använder man sig av, olika markeringssystem som visar risker. En studie om andra länders utbildningar. Man bör analysera vår egen utbildning i räddning i rasmiljö och uppdatera den med de eventuella nyheter som kan komma från huvudstudien. Intressanta länder är de som ingår i INSARAG (International Search and Rescue Advisory Group). Portabel utrustning som inte begränsar rörelsefriheten i rasmiljö bör tillföras svensk räddningstjänst. En studie av den utrustning som finns på marknaden bör genomföras. Bakgrund Räddningstjänsten har i allmänhet begränsade kunskaper, oftast beroende på bristande erfarenheter av arbete i miljöer med hotande byggnadsras eller då ett ras inträffat. Exempelvis ger bränder i större industribyggnader som regel anledning att ta hänsyn till dessa problem. Bombdåd har blivit mer frekvent i samhället och ställer krav på räddningstjänstens medverkan efter detonation. Ett antal explosioner på grund av gasläckage har inträffat och medfört ras och rasrisk. Vid räddningstjänst under höjd beredskap förväntas arbete i rasmassor utgöra ett stort och ofta förekommande problem. Under de senaste åren har ett antal uppmärksammade händelser föranlett att byggnader helt eller delvis har kollapsat. Händelser som orsakats av naturliga krafter, såsom skred och orkaner, eller av mänsklig ondska uttryckt i terroristhandlingar eller av mänskligt oförstånd vid handhavande av explosiva varor såsom gas och sprängmedel. Under observationsinsatser vid bl a bombattentatet i Oklahoma city och jordbävningen i Kobe insåg man behovet av effektiva metoder och tekniker för räddning i samband med byggnadsras. Sverige har i stort sett varit förskonade både vad gäller naturkatastrofer, bombdåd och krig. Detta har medfört att svensk räddningstjänst inte har någon direkt kunskap eller erfarenhet av hur man hanterar de problem som uppstår vid byggnadsras, samt vilka resursbehov som kan bli aktuella. Den erfarenhet som finns är heller inte dokumenterad så att kunskapen kan tillgodogöras och föras vidare via t ex utbildning. Rapporten kommer, med utgångspunkt från konkreta händelser som inträffat i Sverige, att inventera de problemställningar som räddningstjänsten ställts inför vad gäller rasrisk, stabilitetsproblem, bränder och andra risker. Det är lika viktigt att ta till vara på behov, tankar och funderingar som uppstått hos räddningspersonalen under och efter insatsen, som lösningarna på problemen vid insatsen. Rapporten är alltså en form av en kunskapsdokumentation, eller om man så vill, en kunskapsinventering vad gäller området räddningstjänst vid byggnadsras. I projektet görs en viss koppling till räddningstjänst under höjd beredskap och den utrustning som räddningstjänsten kan tillgodogöra sig från byggbranschen. Syfte Kunskap finns inom området och projektet går ut på att genomföra en kunskapsinventering inom svensk räddningstjänst samt utländska erfarenheter, där kanske främst USA är långt framme vad gäller utvecklingen av räddningstjänst vid byggnadsras. Projektet syftar till att genomföra en kunskapsinventering angående Tillvägagångssätt, bedömning av risker m m i olika byggnadstyper Hur bränder i rasmassor hanteras. Stabilitetsproblem vid ras i olika typer av byggnader. Metoder och utrustning för losstagning av skadade i rasmassor. Hur den utrustning som tilldelas räddningstjänsten under höjd beredskap stämmer med den utrustning som byggnadsbranschen förfogar över och med det behov som uppkommer. Samt att Identifiera problem och frågeställningar som kvarstår. Lämna förslag till eventuell kompletterande materiel för räddningstjänst under höjd beredskap. 1 Metod Rapporten är en förstudie i räddningstjänst vid byggnadsras. Detta kräver i första hand en omfattande litteraturstudie av både utländsk och inhemsk art. Till min hjälp och stöd har framförallt två personer på räddningsverket framträtt med stort engagemang för att lotsa mig rätt bland alla de kontakter som måste knytas på kårer, skolor och avdelningar. Dessa två är Kenneth Eriksson och Hans Spets på enheten för Samordning och Beredskap respektive enheten för Metod och Teknik, Räddningstjänstavdelningen. 1.1 Litteraturstudier Som det påpekades ovan genomfördes i första hand en omfattande litteraturstudie för att få förståelse för problemets karaktär och vad räddningstjänst vid byggnadsras verkligen innebär. Observatörsinsatser har genomförts runt om i världen där byggnader har kollapsat av olika orsaker och rapporterna ger en mycket bra bild av utrustning, brister, metod och teknik som tillämpades på platsen. Ur dessa rapporter kan erfarenheter dras vilka kan vara tillgodo för svensk räddningstjänst. Sist i rapporten ges en referenslista över den litteratur som har studerats. 1.2 Intervjuer Kontakter togs mot vissa kårer för att kunna genomföra intervjuer av personer som har erfarenhet av denna typ av insatser. Med erfarenhet menar jag, förutom att man personligen har ingått i en insatsstyrka, även personer som varit ute som observatörer i samband med byggnadsras. De personer som blev aktuella var följande: Per Widlundh Malmö Brandkår Observatör i Kobe och *UNDAC-medlem i Sachalin 1995 Jan Billwik Göteborg/Mölndal Räddningsledare, Tuveskredet 1977 Anders Ekberg Göteborg/Mölndal Skplch Kungstorgsbranden 1996 Håkan Fehne Västerås räddningstjänst Observatör i Oklahoma city 1995 * United Nations Disaster Assessment and Coordination Team (UNDAC) är organiserad under Department of Humanitarian Affairs (DHA). UNDAC Team har till uppgift att samordna katastrofinsatser. 1.3 Uppdrag Ett uppdrag blev utlagt till Sandö räddningsskola som författade underkapitlet "Utbildning". Resten av texterna har författaren av rapporten själv skrivit där mycket substans är hämtade från tidigare rapporter (se referenslista). 1.4 Begränsningar Rapporten är begränsad till att vara en förstudie till eventuell djupare analys av specifika områden inom räddningstjänst vid byggnadsras. Dessa områden kan t ex beröra utbildning, utveckling av metoder och teknik samt utvärdera behovet av utrustning och samarbete med byggbranschen. Utgångspunkten för arbetet är olyckor i fredstid och följaktligen behandlas då räddningstjänsten och dess organisation under fredstid. Begränsningen gäller även att endast klargöra utbildningsbehov, inte att lägga fram någon konkret utbildning. 2 Resultat 2.1 Tidigare litteraturstudier FOA har genomfört en omfattande litteraturstudie inom byggnadsrasområdet under februari 1987. SRV var beställare av studien eftersom informationen från den bedömdes vara viktig för SRVs fortsatta planering och för studier av räddnings- och undsättningsverksamhet. Inom FOA behövs sammanställning av litteratur för fortsatt studieverksamhet inom bl a området "Vapenverkan i bebyggelse". Resultatet blev en rapport "Byggnadsras, En litteraturstudie" (Maria Broberg, FOA 1988). Nedan ges en kort sammanställning av arbetets slutsatser. Sammanfattning Trots att byggnadsras är vanliga finns det inom totalförsvaret brister i kunskapen om röjningsbehovet i samband med undsättningsinsatser i raserad bebyggelse. Orsaker till byggnadsras har i rapporten delats in i fyra grupper jordbävningar explosioner p.g.a. olyckor explosioner som följd av vapenverkan överbelastningar och övriga orsaker till ras Av dessa fyra grupper kommer endast sammanfattning att ske av 2:a och 4:e gruppen eftersom dessa berör fredstida händelser. Vad beträffar jordbävningar är referensmängden stor och omfattande, men bebyggelsen i drabbade områden skiljer sig markant från den svenska vad gäller teknik och material. Av litteraturstudien framgår att kunskaperna om rasmassornas egenskaper, om brandspridning i rasmassorna och om röjning är begränsade. De rapporter som nämnts är från 70-talet och det har inte hänt så mycket mer inom området sedan dess. Många av rapporterna konstaterar följande tre saker - i rasmassorna finns huvudsakligen inget annat än vad byggnader är gjorda av samt den inredning som finns i byggnaden - rasmassornas egenskaper såsom blockstorlek och vikt beror av konstruktionstypen - brand uppstår i samband med skador på gasledningar och elledningar samt att brandföloppet styrs av rasmassornas innehåll, packningsgrad och storlek. Mycket få rapporter berör problematiken runt röjningsproceduren. Det finns dock en rapport, "Röjning" (Stig Lindqvist FOA), som behandlar röjningstaktik, röjningsmaskiner samt rassituationer. Hela rapporten bygger på skadeutfall under en krigssituation vilket kan bli intressant vid ett eventuellt fortsatt arbete med kopplingar till RUHB (Räddningstjänst Under Höjd Beredskap) samt BRB (Bygg och Reparations Beredskapen). Explosioner p.g.a. olyckor Samtliga referenser i de fyra grupperna på föregående sida ger i stort sett följande information - explosionens orsak och styrka - explosionens inverkan på närliggande huskonstruktioner - konstruktionsegenskaper i det skadade huset, byggnadsmaterial mm - stombeskrivning av det skadade huset - detaljerade beskrivningar av skadorna - uppkomst och spridning av brand i samband med explosionen En intressant referens är rapporten "Byggnaders beteende vid överbelastningar", (Granström/Carlsson 1974). Rapporten presenterar ett samlat material om rasolyckor som har inträffat över hela världen. Tyngdpunkten ligger på gasexplosioners inverkan på byggnader men tar även upp händelser som påkörningar, stötlaster, sättningar och markrörelser, överlast, konstruktionsfel och byggfel. Bilder beskriver rasmassespridning orsakad av olika typer av olyckor. Överbelastningar och övriga orsaker till ras Utöver de tidigare nämnda orsakerna till byggnadsras finns överbelastningar såsom påkörning av fordon, översvämningar, jordskred etc. Ett par referenser i denna grupp kan vara intressanta och dessa är "Fortskridande ras - FoU värdering 1977" (Sune Granström 1977) - där rapporten beskriver kunskapsläget i Sverige och utomlands om beteendet hos byggnader vid överbelastning, samt "Heavy rescue, student manual" FEMA 1980, vilket är en manual som ger information och hjälp vid användningen av nya tekniker och ny utrustning vid räddningssituationer. Om mer kunskap om rapporter utöver de som nämnts ovan hänvisas till den omfattande referenslistan i FOA rapporten "Byggnadsras, En litteraturstudie. 2.2 Beskrivning av svenska typhus 2.2.1 Typhuskatalog och datormodellen VEBE FOA har under lång tid arbetat inom området "Vapenverkan i bebyggelse", dels genom eget forskningsarbete och dels i direkt samarbete med Statens Räddningsverk. För områden där stridshandlingar i händelse av krig är stor är kunskaperna om bebyggelsen av stor vikt för bedömning av skyddsmöjligheter, räddningstjänst, brandbekämpning, röjning mm. För att möjliggöra arbetet för studier inom totalförsvaret så har en systematisk katalogisering av svenska byggnader genomförts och 1995 kom den slutgiltiga versionen av "Typhuskatalog Byggnader" (Dellgar och Wänglund 1995) ut. Även en datoriserad dynamisk modell för konventionell vapenverkan i bebyggelse arbetades fram, kallad VEBE (VErkan i BEbyggelse), som idag är i bruk och under fortsatt utveckling. Typindelningen är systematiserad i ett kodsystem som utgår från tekniska egenskaper, främst med utgångspunkt från skyddstekniska egenskaper. VEBE (Verkan i Bebyggelse) Målsättningen med datormodellen var - inom ramen för studier av de situationer räddningstjänst under höjd beredskap kan ställas inför vid en väpnad konflikt - att få fram en exekverbar simuleringsmodell för analyser av de problem som kan uppstå vid ett anfall med konventionella vapen. Modellen var ursprungligen avsedd att användas för studier av skadeförebyggande totalförsvarsåtgärder studier av skadeavhjälpande totalförsvarsåtgärder utbildning av totalförsvaret på olika nivåer planering av totalförsvarsåtgärder på olika nivåer Under arbetets gång har uppgiften vidgats till att även innefatta studier av civila olyckor, skadeutfallsberäkningar vid kemikalieolyckor samt studier av konsekvenser vid gasolexplosioner. I modellen ligger kartor inlagda över stadsdelar där bebyggelsen beskrivs med hjälp av typhuskoder (se Typhuskatalogen) och dess egenskaper. I modellen definieras en mängd olika data såsom skyddsrum, ledningar (gas, vatten, fjärrvärme mm), järnvägsspår, människor (befolkningsdata finns inlagd) samt vapenbärare, artilleri, sabotage genom sprängning och typ av bomber. Resultatet beskriver byggnadsskador, skadeutfall på befolkning, branduppkomst och spridning, rasområden, verkan av splitter, gaskoncentrationer m m. Dataresultatet skall vara ett hjälpmedel för planering av åtgärder vid räddningsinsatser, dimensionering av räddningstjänst, förebyggande åtgärder m m (Forsén, Holm, Hägglund, Lindqvist, Onnermark 1995). Den potentiella användningen av VEBE-modellen anser FOA skulle vara för SRV: lämplig organisation för räddningstjänsten, räddnings- och röjningstaktik, bedömning av erforderlig utrustning, framtagande av skyddsstrategier m m samt för andra studier och utbildning. ÖCB: studier avseende mål- och riskproblematiken, studier inom området Beredskapshänsyn i Samhällsplaneringen, transportbehov och transportvägar m m. SOS AB: Skadepanorama vid olika typer av anfall, personal- och materielåtgång vid krigssituationer, platsåtgång och platsdispotioner av skadade, transporter. Kommuner/Landsting/Civilbefälhavaren: Bedömningar av samhällets förmåga att fungera vid påfrestningar, planering av reparationer, planering för åtgärder vid fredsolyckor m m. Militära staber: studier av strid och försvar i ort, samverkan mellan olika myndigheter samt utbildning. (Forsén, Holm, Hägglund, Lindqvist. 1989) 2.2.2 Beskrivning av rasmassor och andra risker kopplat till typhusen På de utdatakartor som erhålls från datormodellen VEBE markeras hur de olika raszonernas utbredning ser ut. Förutom detta finns ett önskemål om att få reda på rasmassornas totala utseende och sammansättning. En litteraturstudie (Broberg 1988) som är gjord på FOA visar att kunskapen om detta är mycket begränsad vad gäller rasmassor som uppkommer vid användning av konventionella vapen. Kunskapen om risker under och efter en byggnadskollaps i form av el, vatten, fjärrvärme, smittorisker, stabilitetsproblem m m är också de begränsade. Efter studier utförda på uppdrag av SRV har en viss dokumentation utförts som beskriver rasmassorna för vissa typhus. Nedan kommer exempel att ges på de mest frekventa typhusen i Sverige. I samband med redovisade typhus redogörs ras- och rasmassebeskrivningar samt andra risker som kan ha betydelse för räddningstjänst. Följande texter är utdrag från FOAs "Typhuskatalog Byggnader" samt "VEBE, arbetslägesrapport 1992/1993". Rasbeskrivningarna som redogörs är inte tillämpbara vid brandförlopp. Däremot vid explosion, överbelastning på konstruktion samt jordbävningar är rasförloppen jämförbara. Det bör också poängteras att den beskrivning av rasmassornas utseende och röjbarhet som kan göras är naturligtvis schablonartad. Dels är området dåligt utforskat och dels är problemet så komplicerat att man behöver ta hänsyn till många parametrar. TYPHUS M2TN Husen byggdes under sekelskiftet med fasader av tegel eller naturstensbeklädnad. Bjälklagen består av träbjälkar samt blindbotten med fyllning av kalk, grus eller lera. Golven består av brädor eller parkett. Taken är i regel flacka och belagda med plåt eller skifferplattor. (foto) Bild 1/13. Exemplet är hämtat från typhuskatalogen. Byggnaden är från 1908 och finns i Helsingborg (Foto Tyréns Byggkonsult) . Stomme Stommen består av fyllnadsbjälklag i trä vilka vilar på ytterväggar och bärande innerväggar av massivt tegel (skiss) Tak/vindsbjälklag Taket består av svensk takstol med hanbjälke och stödben. Takstolarna är infästa i längsgående remstycken varav ett remstycke är infällt i murkrönet, det andra ligger på vindsbjälklaget vid yttermuren. Taket är täckt med spontat virke och falsad plåt. Vindsbjälklaget består av träbjälkar och blindbotten med tung fyllning av kalkgrus. Bjälkarna är infästa i ett remstycke upplagt på murkanten. Golvtäckning med spontade bräder utan brandbotten och innertaket består av spräckpanel och puts. Illustration Sonja Zdunek och Tove Tidholm, Tyréns Byggkonsult Mellanbjälklag Består av träbjälkar upplagda på brandmurar och tvärgående mellanväggar. Blindbotten är av utskottsvirke med tung fyllning av kalkgrus. Golven är spontade, hyvlade bräder och innertaket som ovan. Grundläggning/Bottenbjälklag Bottenbjälklaget är av oarmerad betong gjuten mellan stålbalkar som är upplagda på ytter och innerväggar. Golv som ovan. Stålbalken i yttermuren bär över fönsteröppning och ersätter valvslagning. Källargolvet är en tunn betongplatta gjuten direkt på en grusbädd. Yttervägg Ytterväggen består av tegel (250*125*65) och utvändigt puts. I bottenvåningen är muren 2-stens tjock och övriga våningar 1 1/2 sten med puts. Innervägg Bärande innervägg består i källarvåning av 2-stens murar, i bottenvåning 1 1/2 sten och i övriga våningar 1-stens murar. Balkong Balkongen bärs av utkragande stålbalkar, i mitten I-profil och i ytterkanterna av U-eller I-profil. De är upplagda i murverket och infästa i en längsgående I-balk i bjälklaget. Mellan balkarna är en betongplatta gjuten. Rasmassetyper Relativt homogena, kompakta högar av tegel. Stor inblandning av brännbart material i form av golvbjälklag, icke bärande väggar, vindsinredning, takstolar, lös inredning etc. Delar av takbeläggningen kan förekomma i stora flak. Räddningstjänst Rasmassorna är täta vilket medför liten risk för brand (rasmassorna är inte ventilerade) och att chansen till skapade hålrum där överlevande kan finnas är liten. För röjning fordras handverktyg, lyft och lastmaskiner samt anordningar för att lyfta bjälkar och liknande. TYPHUS M1TN Under 1930-talet förändrades bebyggelsens karaktär och kvarteren fick byggdes i friliggande längor. Byggnaderna förekommer ofta i förorter och har 4 eller 5 våningar med maximal bredd på 11 meter. Fasaderna består av tegel och man började använda betong i bjälklagen. Ytterväggar och längsgående hjärtvägg i husmitt är bärande. Taken är ofta sadeltak täckta med tegel, och betong används ibland i källarmurar och som bärande balkar. (foto) Bild 2/13. Typhusexemplet är byggt 1948 i en förort till Stockholm. (Foto Tyréns Byggkonsult) (skiss) Stomme Stommen består av kontinuerliga betongbjälklag vilka är upplagda på ytterväggar och hjärtvägg av massivt tegel Tak/vindsbjälklag Taket består av svensk takstol med spikförband. Stödben och dubbla strävor är fastsatt i remstycken som vilar på yttermuren och vindsbjälklaget. Taket är täckt med råspont, läkt och enkupigt tegel. Vindsbjälklaget består av 160 mm armerad platsgjuten betong, 130 mm koksaska och 50 mm överbetong.   Mellanbjälklag Mellanbjälklagen består av 160 mm armerade betongplattor. På plattan ligger kilade reglar + fyllning av koksaska + spontade bräder. Under badrummen kompletteras betongplattan med överbetong och marmorplattor. Ovan större fönsteröppningar är betongen kantförstyvad och utsidan klädd med tegel. Illustration Sonja Zdunek och Tove Tidholm, Tyréns Byggkonsult Grundläggning/Bottenbjälklag Bottenbjälklaget består av en korsarmerad betongplatta täckt med glasull. På plattan ligger kilade reglar, fyllning av koksaska och spontade bräder. Källargolvet består av 100 mm slipad betong gjuten på en uppfyllnad av grus. Yttervägg Ytterväggen består av 1-stens tegel (250*125* 75) och 50 mm putsad träullsplatta. Utsidan är putsad och källarmuren består av 250 mm armerad betong. Ovan mark finns invändigt en 35 mm putsad träullsplatta. Innervägg I källarvåningen består den bärande hjärtväggen av 250 mm betong, i övriga våningar består den av 1-stens tegel med puts. Balkong Som en fortsättning på bjälklaget kragar balkongen ut som en 100-200 mm armerad betongplatta, täckt med membranisolering, asfaltpapp och klinkerplattor. Balkongfronten består av finkorrugerad plåt. Rasmassetyper I golv och väggraszonerna bildas relativt kompakta högar av tegel och/eller betongstenar blandade med delvis söndrade bjälklag av betong. I rasmassorna finns viss del brännbart material i form av inredning, takstolar av trä, taktäckning mm. I fallzonen i stort sett samma som ovan men med större del kompakta murstenshögar, därav mindre chans för överlevande i hålrum. Räddningstjänst Brand kan i ogynnsamma fall underhållas p g a det större inslaget av delvis hela betongplattor som kan ventilera branden. Överlevande kan finnas i skapade hålrum vilket är viktigt i en första prioritering av åtgärder. För röjning krävs maskinella hjälpmedel såsom skäraggregat och lyftanordningar. Viss risk för ras finns vid röjningsarbetet. TYPHUS P2TN Huset är ett monterat elementhus i betong från 1960-70 talet. Det är ofta långa hus med mellan 5-9 våningar och plana tak. Byggnaderna har ett likadant utseende oberoende var de är byggda och saknar oftast källare. (foto) Bild 3/13. Typhusexemplet är ett skivhus med sex våningar byggt 1970. (Foto Tyréns Byggkonsult) (skiss) Stomme Stommen består av monterade bjälklagsplattor upplagda på bärande mellanväggs och trapp-huselement samt den bärande innerskivan av ytterväggs-elementet typ sandwich. Tak/vindsbjälklag Taket består av fasadplåt, under-lagspapp och 25 mm spontad panel på uppstämpade takreglar. Takreglarna är stämpade mot liggande reglar på bjälklags-plattan vilka är förankrade med dragstag och bult i plattan. Tak-bandselementen är av 70 mm betongskivor och 50 mm iso-lering av cellplast. Fästklackar av betong är dragna med bult till den förtillverkade 200 mm bjälklags-plattan av betong. Isolering av 120 mm mineralullsfilt och 50 mm mineralullsplatta. Illustration Sonja Zdunek och Tove Tidholm, Tyréns Byggkonsult Mellanbjälklag Mellanbjälklagen består i husets mittsektion av förtillverkade slak-armerade 200 mm betongplattor, 5,45*2,90 m, upplagda på bärande mellanväggs och trapp-huselement. Ytterplattorna är även upplagda på fasad-elementens bärande innerskivor. Vid gavelsektionerna finns plattor, 6,75*2,90 m, med för-spänd armering. Mittplattorna stöds av pelare. Grundläggning/Bottenbjälklag Bottenbjälklaget består av 150 mm platsgjuten armerad betong på en bädd av grus och sprängsten. Under mellanväggs elementen är plattan förtjockad till 300 mm. Kantbalken är isolerad upptill med lättklinker och nedtill med mineralullsskivor. Balkongstöden är grundlagda på 300 mm betongplattor som utgår från kantbalken. Yttervägg Ytterväggen i övre våningarna består av fasadelement av sandwichtyp med en ytterskiva av 160 mm cellplast. Den bärande innerväggskivan av 120 mm betong är upplag för bjälklagselementen. Ytterväggen i bottenvåningen består av fasadelement med en ytterskiva av 60 mm betong och 50 mm cellplast med bärande innerskivan av 170 mm betong. Innervägg Lägenhetsavskiljande väggar består av 200 mm betong, 5,85*2,50 m. Mot trapphusen finns en särskild installationsvägg av 250 mm betongelement med ingjutna ledningar. Balkong Balkongerna består av förtillverkade 150 mm betongplattor upplagda och fastdubbade på våningshöga balkongstödelement av 150 mm betong. Rasmassetyper I golv och väggraszonerna finns mycket stor andel hela eller sönderbrutna prefabricerade betongelement med inslag av högar med lättare material. Vikter på elementen kan vara mellan 5 och 10 ton. I fallzonen i stort sett lika som ovan men med mindre andel hålrum i rasmassorna. Räddningstjänst Brand kan underhållas i vissa delar av rasmassorna p g a det stora inslaget av delvis hela betongplattor. Hög procent hålrum har konstaterats där överlevande kan finnas. För röjning krävs maskinella hjälpmedel såsom skäraggregat och lyftanordningar. Mycket stor risk för ras när enstaka element rubbas samt stor risk för skador p g a spretande armering. TYPHUS B3MN Hustypen är ett betonghus med bärande tvärväggar och utfackade längsgående ytterväggar. "Bokhyllestommen" användes med bärande, tvärgående mellanväggar och gavlar av platsgjuten betong samt lätta, icke bärande, långa fasader. Huset byggdes normalt i tre våningar och takens form har varierat på dessa hus. Ytterväggarna är vanligen av utfackningsväggar som kan vara förtillverkade, t ex träelement av sandwichkonstruktion eller tegelväggar. (foto) Bild 4/13. Exemplet hämtat från Stockholm, byggt 1972. (Foto Tyréns Byggkonsult) (skiss) Stomme Stommen består av platsgjutna betongbjälklag som är upplagda på bärande platsgjutna mellanväggar av betong. Tak/vindsbjälklag Takstegar av 50*125 mm reglar på uppstämpade reglar är fästa upptill med laskar och nedtill på längsgående reglar mot vindsbjälklaget. Taket utgörs av råspont och papptäckning där takfoten är inklädd med trapetskorrugerad plåt på asbets-cellulosacementskivor och längs-gående läkt. Vindsbjälklaget består av 120 mm betong och mineralullsplattor samt 30 mm mineralullsfilt. Illustration Sonja Zdunek och Tove Tidholm, Tyréns Byggkonsult Mellanbjälklag Bjälklagen består av 160 mm betong-platta med stålglättad överyta. Golvbeläggningen består av linoleum eller plastmatta på underlag av träfiberplattor på betongen. I vardagsrummen är parketten lagd flytande på en bädd av sand. Grundläggning/Bottenbjälklag En hel armerad grundplatta av 150 mm betong är gjuten direkt på yt-stabiliserande lättklinker och grusavjämning. Plattan är förtjockad under de bärande mellanväggarna. Kantisoleringsblock av lättklinker är gjutna mot grundplattans kantbalk och lagda i betongbädd på underlag av lättklinker Yttervägg Ytterväggen består av 1/2 stens fasadtegel med asbetscellulosacement-skivor på reglar med mineralull och plastfolierad gips på insidan. Armerade förtillverkade tegelskift bär över fönsteröppningar. Gavlarna består av hela bärande 160 mm betongskivor med tegelbeklädnad. Yttervägg vid balkongen består av asbetscementskivor på läkt med gips eller asbatscementskivor på reglar plus mineralull Innervägg Bärande tvärgående mellanväggar består av 160 mm betong gjuten mot rumshöga väggformar. Balkong En förtillverkad 100 mm platta med förtjockade kantbalkar samt utstickande armering som gjutits in i det innanför liggande bjälklaget. 40 mm korkskivor är ingjutna mellan de betongpartier som täcker armeringsjärnen. Plattan är infäst i sidoelementen med två rostfria på var sida. Sidoelementen består av förtillverkade våningshöga element av 160 mm betong med utstickande armering som gjutits in i innanför liggande bärande mellanväggar. De är grundlagda på särskilt betongelement på bädd av stabiliserande lättklinker. Rasmassetyper I golv och väggraszonerna skapas högar av betongfragment och lättare material exempelvis lättbetongdelar, delar av träregelväggar etc. Sönderbrutna, men i stora stycken sammanhängande delar av trapphus och betongstomme finns. I fallzonen i stort sett som ovan men med större andel lättröjda byggnadsdelar. Räddningstjänst Relativt stora hålrum kan finnas vid kvarvarande väggrester och under exempelvis bjälklagsdelar. Brand kan möjligen underhållas inom vissa delar av rasmassorna. För röjning erfordras maskinell utrustning såsom skäraggregat och lyftanordningar. Stora flak från takbeläggningen kan förekomma. Risk för ras i samband med röjning samt risk för skador p g a spretande armering. TYPHUS B4TN Huset är ett platsgjutet cellhus i betong vars konstruktion är mycket stabil med platsgjuten vertikal och horisontell bärgning med kontinuitet över stöd. Under 60-talet utökades våningsantalet från 3-8 våningar till fler våningar. I början byggdes cellhusen i förorterna men under 80-talet började de förekomma i den slutna kvartersbebyggelsen. (foto) Bild 5/13. Exemplet är ett punkthus på åtta våningar, byggt 1955 i Stockholm. (Foto Tyréns Byggkonsult) (skiss) Stomme Den bärande stommen består av platsgjutna betongbjälklag upplagd på ytterväggar, trapphusväggar, på bärande innerväggar och på betongpelare. Tak/vindsbjälklag Taket är uppstämpat från vindsbjälklaget med reglar på tvärgående balkar upplagda i yttermuren. Längsgående åsar bär råsponten som är täckt med falsad galvaniserad plåt. Vindsbjälklaget består av 140 mm betongplatta, 150 mm granulerad masugnsslagg och 50 mm överbetong. Illustration Sonja Zdunek och Tove Tidholm, Tyréns Byggkonsult Mellanbjälklag Bjälklagen består av 160 mm betong, 80 mm koksaska, 50 mm tretong och betong med sågspåneblandning. Överst en linoleummatta med papp. I vardagsrummen består fyllningen av 120 mm sand under ett parkettgolv på flytande underlag av reglar. Bjälklaget under badrummen är membran isolerade under ett klinkersgolv. Grundläggning/Bottenbjälklag Källarmuren består av 100 mm lättbetongblock och 200 mm motgjuten betong. Källargolvet består av 100 mm stålglättad betong gjuten på en dränerad bädd av singel. Undre delen av källarmuren är av 300 mm betong som avslutas med en klack som står på berg. Yttervägg Ytterväggarna består av i våning 1-6 av 150 mm platsgjuten betong med motgjuten utvändigt isolering av lättbetongblock. I våning 7-8 är ytterväggen murad av 250 mm lättbetong. Över fönsteröppningarna ligger lättbetongbalkar med tvärsnittet 250*250 mm. Den ouppvärmda vindens yttervägg är av 200 mm lättbetong. Innervägg Bärande innerväggar består av 200 mm platsgjuten betong i de nedre våningarna och 1-stens tegel i de övriga våningarna. Övriga väggar består av lättbetong. Balkong Balkongerna består av 100 mm överkantsarmerade betong plattor som utgör förlängning på bjälklagsplattorna. Plattorna är täckta med stålglättad finbetong och fronterna består av korrigerad stålplåt. Rasmassetyper I golv och väggraszonerna finns stor andel sönderbrutna, men sammanhängande betongdelar. I armering ihopläggande och förbundna delar av bjälklag och väggdelar är vanliga. I fallzonen i stort sett som ovan men med större andel brännbart material och mindre andel hålrum.. Räddningstjänst Brännbart material förekommer från inredning, lätta mellanväggar etc och branden kan underhållas i visa delar av rasmassorna. Stora hålrum förekommer p.g.a. stora andel av sammanhängande betongdelar. För röjning erfordras maskinell utrustning, exempelvis skäraggregat och lyftanordningar med stor kapacitet. Viss risk för ras finns i samband med röjningsarbete och stor risk för skador på grund av spretande armering. (Dellgar, Wänglund 1995) (Forsén, Holm, Hägglund, Lindqvist, Onnermark 1994) Slutsatser Utveckla underrubriken "Räddningstjänst" till att omfatta även andra risker. Jag tänker främst på övriga risker som fjärrvärmeledningar som brustit där 100 gradig vattenånga läcker under högt tryck, gasläckor, vatten m m. Behov finns att utveckla beskrivningen av rasmassetyper till att innehålla packningsgrad, hålrum och brännbarhet. Utveckla typhuskatalogens beskrivning av rasmassetyper och räddningstjänst till att omfatta alla typhus. 2.2.3 Erfarenheter Studier från Finland Helsingfors Stadsbyggnadskontor genomförde en grundlig dokumentation av byggnadsskador efter bombningarna 1939 och 1944. FOA 2 översatte dokumentationen (Toivola 1986) och då byggnadsteknik och byggnadsmaterial är mycket lik den svenska så är resultaten i rapporten intressanta ur svensk synvinkel. Erfarenheter kan dras från krigshärjade områden eftersom förstörelsen är den samma vare sig det gäller minbomber eller terrorist bomber. Av studierna visar det sig att normala stenhus med 60 cm tjocka tegelväggar, försett med pelare eller centralmur och med mellanbjälklag av armerad betong är rätt motståndskraftiga för luftstötvåg. Träkonstruktioners motståndsförmåga mot lufttryck är jämförelsevis liten. Då det gäller att motstå luftstötvåg är en massiv, tung konstruktion bättre än ett lätt balksystem. I dagens byggande strävar man dock mot lättare och billigare byggnadsmaterial vilket gör nya byggnader känsligare för explosioner och detonationer som i sin tur påverkar räddningstjänsten i allra högsta grad. Skador i bjälklagen uppstår då luftstötvågen böjer upp bjälklaget varvid betongen spricker och lossnar från armeringsjärnen. Därefter övergår trycket till ett kraftigt sug som rycker ner den skadade bjälklagskonstruktionen och bjälklaget blir hängande i armeringsjärnen. Väggar buktas ut så att upplaget för mellanbjälklag försvinner och dessa blir hängande eller ramlar ner. Att göra stabila förstärkningar vid bärande delar är av stor betydelse då man strävar till att få en byggnad motståndskraftig mot ras. I synnerhet då man genomför räddningsarbete måste man tillgodose att balkar har en god stödyta då redan en skakning eller spricka kan förorsaka ras. I skelettkonstruktioner uppstår inte ras lika lätt som i tegelbyggnader. Emellertid har det visat sig att ras i tegelbyggnader vanligen begränsar sig till ett mindre område. Fontaineblue Sprängningen av restaurangen medförde mycket omfattande byggnadskador. Fastigheten och gatan utanför var folktomma vid explosionsögonblicket, vilket medförde att ingen människa skadades eller dödades. Byggnadsskadorna som hade karaktären av krigsskada från bombträff gjorde att händelsen väckte stort intresse hos tekniker och forskare. Därför är denna händelse väl analyserad och dokumenterad vad gäller de byggnadstekniska aspekterna vid explosionen. En utförlig beskrivning av händelseförlopp och byggnadens skador redogörs i rapporten "Sprängningen i restaurang Fontaineblau 1982. Dynamisk gränslast på pelarstomme." (Carlsson, Dellgar, Granström. 1984) från Byggforkningsrådet Branden efter explosionen var begränsad till restaurangdelen och antagligen var stadgas från avslitna gasledningar med i branden. Elden spred sig senare till ovanliggande våning och vind. P g a den stora rasrisk som fanns genomfördes aldrig någon invändig insats, man släckte istället utvändigt från stegbil. Man avvaktade med att gå in i byggnaden tills gasen var avstängd av elverkets el- och gas jour. Insatsen var alltså enkel för brandförsvaret, avfolkad byggnad, ingen större brand eller andra risker. (Forsén, 1984) Tuveskredet Skredet i Tuve, november 1977, förlöpte mycket snabbt och skredmassorna stabiliserade sig redan efter några minuter. Området blev strömlöst och var mycket svårt att överblicka i rådande mörker och dimma. Sammanlagt nio personer omkom p g a skredet och ett trettiotal skadades lindrigt. Tre dygn efter att skredet inträffade påträffades den sist saknade personen. Antalet raserade hus var 67 stycken och samtliga hus var villor, kedje- och radhus (typhus T3MS, M1MS). Inom själva skredområdet bodde 230 personer, inom skredriskområdet 206 personer och inom evakueringsområdet 212 personer. Relativt få uppgifter finns om hur bebyggelsen påverkades under skredförloppet. Enligt intervjuer gjorda efter olyckan samt andra tillgängliga uppgifter tycks bebyggelsen ha glidit lugnt med en hastighet som aldrig översteg gångfart. Vid en bedömning av byggnadernas skador verkade byggnader av träkonstruktioner ha klarat transporten relativt bra medan byggnader med konstruktioner av betongelement raserats helt eller delvis. (Magnusson, 1978) Samtliga kommunala - och vissa statliga förvaltningar och myndigheter var inblandade i det totala räddningsarbetet. Nedan görs en kort redogörelse för vilka myndigheter samt vilka resurser som var insatta i räddningsarbetet. Tyngdpunkten läggs dock på de områden som har direkt samröre med räddningstjänst vid byggnadsras. Brandförsvaret Brandförsvaret satte in alla tillgängliga resurser och inom tio minuter var 42 man och 13 ambulanser på plats. Brandförsvarets verksamhet samordnades med polisens och de kommunala verkens resurser. Militär personal tillkallades och under räddningsarbetet rekvirerades hjälp från grannkommunernas brandförsvar. Ca 70 brandmän arbetade kontinuerligt fram tills dess att man hittade den sist saknade personen. Brandförsvaret ställdes inledningsvis inför en mängd problem i räddningsarbetet som ställde stora krav både på räddningsledning som räddningsmanskap. Områdets storlek De stora nivåskillnaderna Svårigheterna att ta sig ner och fram i området Tillströmmande vatten Brist på belysning Ovissheten om hur många som fanns kvar Begränsade möjligheter att använda tyngre utrustning Rasrisken Personalskaderisken för räddningsmanskapet Erfarenheterna visade bl a att Under räddningsarbetet var det stora svårigheter att hålla samman insatt personal i skadeområdet. Därför är det viktigt att arbeta i grupp. Skadeområdets storlek och karaktär gjorde det svårt med tillförsel av materiel in i området. Lämpliga helikopterinsatser bör bered-skapsläggas eller listas för t ex framflyttning av räddningsmateriel. Användning av helikopter för belysning var mindre lyckad eftersom motorljudet dränkte nödropen från skadade. Samordning med räddnings- och ambulanstjänsterna är ytterst värdefull i räddningsarbetet. Brandmännens kunskaper i båda verk-samheterna kom här till sin rätt. Insättande av militär personal bör ske under handledning av brand-personal. Platser och byggnader etc som genomsökts skall omgående märkas så att onödigt dubbelarbete undviks för insatt personal. Eftersökning gjordes genom hundspaning och fotografering med värmekamera. Positiva effekter uteblev men mycket talade för att värmekamera metoden inte skall förkastas. (foto) Bild 6/13. Registreringsarbetet visade sig vara svårt att genomföra. Det tog lång tid att få reda på hur många som saknades i rasmassorna. Tre dygn efter skredet hittades den sista personen. (Foto Allan Karlsson. Bildservice) Något organiserat sökande efter skadade var omöjligt att få igång. Det var också stora problem med registreringsarbetet av de boende och saknade då många självmant sökte upp sjukhus och liknande. Förberedelser ifråga om räddning vid ras rör mest allmän utrustning såsom belysning, domkrafter, pallningsvirke, spett och andra verktyg samt tillgång till arbetskraft som är van vid anläggnings och stabiliseringsarbeten. Den medicinska katastrofberedskapen är god men samspelet mellan sjukvårdare och räddningsmanskap blir annorlunda i en sådan miljö som byggnadsras erbjuder. I krigshärjade länder har man stor erfarenhet av arbete vid ras, speciellt vad gäller att undsätta personer innestängda i skyddsrum. Polisen Polisen uppättade ett antal vägspärrar för att hindra obehörig trafik till området. En helikopter tillkallades som utförde översiktsfotografering av skredområdet vars bilder utnyttjades vid det fortsatta räddningsarbetet. Polisen upprättade en upplysningscentral och genomförde en omfattande registrering av saknade, boende samt evakuerade personer. Polisen svarade också för omhändertagande av kringspritt gods. Militära förband Försvarsområdesstaben samordnade hjälpinsatser från militära förband, hemvärn och frivilliga organisationer. Redan en timme efter skredet kunde 150 man ställas till förfogande för röjning och räddning. Genom försvarsområdesstaben försorg var militär personal kontinuerligt insatta för att tillsammans med brandpersonal sköta räddnings och röjningsarbetet. Civilförsvaret Ur civilförsvarets förråd rekvirerades strålkastare, radioutrustning, bergborrmaskiner, spett, bultsaxar och domkrafter samt annan materiel. Civilförsvarsstyrelsens erfarenheter är bl a att den militära personalen som använde civilförsvarets utrustning saknade i allmänhet utbildning och kunskap i räddningstjänst och handhavande av civilförsvarets kvalificerade utrustning. Man behöver även förbättra beredskapen för att bättre bistå fredsräddningsstyrkorna vid större olyckor och katastrofer. Stadsbyggnadskontoret På begäran av brandförsvaret ställde byggnadsavdelningen geotekniker och personal med kunskaper om bebyggelsen i Tuve till förfogande samt kartor och andra tekniska beskrivningar av husen inom området. Geoteknisk personal deltog kontinuerligt i arbetet på platsen för att fastställa gränserna för skred-, skredrisk- och evakueringsområden. Någon beredskapsplan för katastrofer fanns inte på stadsbyggnadskontoret. En sådan plan hade sannolikt varit till hjälp för såväl samarbetet med andra myndigheter och verk som arbetet internt. Gatukontoret Gatukontoret deltog även de med geotekniker och övertog senare ansvaret för geoteknik. Under samarbete mellan geoteknisk expertis och räddningsledning byggdes 1700 meter arbetsvägar in i skredområdet. Man utförde trafikregleringar, avstängningar och satte upp informationstavlor. Sambandet mellan räddningsledning och geoteknisk expertis var ett stort problem eftersom expertisen många gånger måste anlitas vid snabba beslut. Vatten- och avloppsverket Inom skredområdet var 1200 meter ledning skadad eller raserad. Samtliga vattenledningar stängdes av men på avloppsledningarna kunde ingenting göras p g a mörkret. Provisoriska pumpstationer byggdes och ledningar lades ut för pumpning av avloppsvatten och regnvatten från området. Större regnmängder hade inneburit mycket stora svårigheter. Energiverken Vid skredet slets sju 10kV elkablar av vilka svarade för hela strömförsörjningen till området med omnejd. Detta åtgärdades med utläggning av tillfälliga kabelledningar och insättning av dieselaggregat. Många andra förvaltningar och myndigheter var inblandade i räddningsarbetet, t ex hälsovårds-, skol-och socialförvaltningen, bostadsförmedlingen, televerket m fl. För mer information om insatsen och erfarenheter hänvisas till "Tuveskredet 1977, rapporten om räddningsverksamheten". (Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän) Slutsatser Analysera vilka risker som uppstår vid en byggnadskollaps samt vilka resurser som krävs. Man bör därefter säkerställa en "katastrof-ledningsgrupp" där representanter (experter) för olika resursstarka företag, myndigheter och organisationer ingår. Samordningen mellan sök-, räddnings och medicinsk aktivitet är av största betydelse för insatsens resultat. Kommunikationen mellan aktiviteterna måste flyta smidigt, t ex med hjälp av markeringar. Man bör utveckla rutiner för vad olika markeringar betyder m m. Goda kunskaper finns redan för behandling på plats av fastklämda vid t ex trafikolyckor. Beträffande människor begravda under ras-massor ställs sjukvårdsgruppen och räddningsmanskapet inför helt andra förutsättningar för att bedriva räddningsarbete såsom åtkomlighet, miljö, risker m m. Sökningen efter människor misslyckades p g a det kaos som upp-stod initialt i räddningsinsatsen. Det är mycket viktigt att upprätta en ledning/stab i ett tidigt skede för att få ett fast grepp om resurser och åtgärder. Göteborgs räddningstjänst upprättade 1969 en plan för katastrofberedskap där man bl a hade en förteckning över resurser som var tillgängliga för räddningstjänsten. Planen kom till stor nytta vid Tuveskredet och genom åren har den reviderats. 1995 fastställde man i planen bl a den kommunala ledningens uppbyggnad för samordning av hela Göteborgs och Mölndals resurser. En viktig aspekt under räddningsarbetet var rädslan hos räddningspersonalen för fortsatta skred. Hur skall man få ut information om att läget har försämrats och alla måste utrymma området? Vid Tuve löstes detta med tyfon. Dock måste alla kategorier av räddningspersonal känna till signalens innebörd. 2.3 Rasförlopp vid brand Rasförlopp vid brand är en relativt vanlig situation som räddningstjänsten ställs inför och är ett stort outforskat område. Många bränder har inträffat där brandmän har blivit instängda, allvarligt skadade eller rent av har omkommit p g a att byggnaden har kollapsat. Det finns vissa tecken på ett förestående ras, vilket bl a visar sig som stora deformationer av balkar. Deformationerna utmärker sig som sprickbildningar i betongkonstruktioner och tegelmurverk, svikt i vissa byggnadsdelar vilket tyder på att styvheten ger med sig, stora rörelser mellan olika byggnadsdelar mellan balkar och balkupplag. Orsaker till snabba brottförlopp är följande typexempel Deformation av en byggnadsdel som medför att andra byggnadsdelar "halkar av" sin upplag Korthus exemplet då byggnaden är ett renodlat elementbygge vilket har benägenheten att rasa ihop totalt om man slår ut en eller flera komponenter av den bärande konstruktionen Vid brand uppvärms konstruktionen ojämnt vilket gör att den varma delen av bjälklaget vill utvidga sig vilket medför ett momenttillskott i pelare eller annan bärande del som till slut kan leda till ett stabilitetsbrott Till sist takkonstruktioner av förspänd betong. Dessa tak-konstruktioner är ofta tillverkade av I-balkar med tunna betongliv som har tendensen att förstöras under en mycket kraftig av-spjälkningsprocess vid brandpåverkan. Avspjälkningen kan bli näst intill explosionsartad då brandpåverkan sker från två motsatta riktningar där betongens fukt stängs inne och övertrycket blir mycket stort. Reglerna sätter en gräns för I-balkens tjocklek till åtta cm vilket är minsta tjocklek för betong med hänsyn till risken för avspjälkning. En byggnadsstomme består ofta av olika konstruktionselement med starkt varierande motståndsförmåga, t ex stålbalkar på pelare av betong. Kritiska vid brand blir de konstruktionsdelar som är svårast brandexponerade och/eller har den lägsta motståndsförmågan. Takkonstruktionen är en sådan kritisk del. Ras av tegelväggar till följd av brand har förekommit i väldigt liten omfattning, däremot har bjälklagskonstruktioner på ett avgörande sätt påverkat eldens utbredning i byggnader. Ras i byggnader med mellanbjälklag av armerad betong har överhuvudtaget inte inträffat på grund av brandens inverkan. Fire Safety Design AB och Brandforsk har i samarbete bedrivit ett projekt som mynnat ut i en rapport "Byggnadsstommens betydelse vid industribränder". Projektets långsiktiga huvudmål var att kartlägga den bärande och avskiljande stommens betydelse för brandens omfattning och ur brandskadesynpunkt. Ett omfattande analysarbete av olika skadeobjekt har genomförts och man redovisar bl a vanliga orsaker till byggnadskollaps och ras, stomdelarnas svaga punkter och olika byggnadsstommars deformationer vid uppvärmning av brand. Nedan redovisas konstruktionselementens svaga punkter vid en brand. 2.3.1 Träkonstruktioner Konstruktionselement av massivt trä har i regel goda brandegenskaper. Om byggnaden har en trästomme eller diverse bärande pelare och balkar av trä så är de svaga punkterna lokaliserade till förbindningar och anslutningsdetaljer av stål. Den karaktäristiska bärförmågan hos förbindare av stål avtar med ökande temperatur på samma sätt som hos stålkonstruktioner. Man skall då utgå från att någon kraftöverföring mellan förbindare och förkolnat trä inte kan ske. Ledad infästning av pelarfot där kraftöverföringen i huvudsak sker genom kontakttryck är ingen direkt svag punkt, men om horisontella krafter förekommer och pelaren inte ligger an mot en betongklack eller är inspänd finns risk för ras. Limträgaffeln där infästning med plattstänger av stål förekommer kan vara en svag punkt i konstruktionen. Konstruktionen är säker om endast nedåtriktad vertikallast förekommer och om balkens sidostabilitet vid brand säkras genom särskilda åtgärder. För säkring kan man t ex utnyttja anslutande tak eller väggkonstruktioner. Andra svaga punkter som är viktiga att beakta vid brand är anslutningar av sekundärbalkar med s k balkskor samt balkskarvar där nockskarven är ett typiskt exempel. (Carling 1990) 2.3.2 Betongkonstruktioner Stommens utformning kan ha ett avgörande inflytande på stommens verkningssätt vid brand och hur omfattande brandskadan blir. I ramverk och andra stomsystem kan avsevärda tillskott i och omlagringar av snittkrafter uppkomma i samband med temperaturrörelser, orsakade av en lokal brand. Dessa effekter uppträder ej endast i direkt brandpåverkade byggnadsdelar utan även i stomstrukturen utanför brandcellen. För en enskild brandpåverkad stomdel, som samverkar med stommen i övrigt, kan effekten på denna del som regel beskrivas som tvångskrafter och/eller tvångsmoment till följd av helt eller delvis förhindrade temperaturrörelser. Det är viktigt att vid en brand ta hänsyn till hela byggnadsstommens, och dess samverkande byggnadsdelar, mekaniska beteende även om branden är begränsad till ett enstaka fack/brandcell. Avgörande för en brandpåverkad armerad betongkonstruktions brottrisk är betongens mekaniska egenskaper armeringsstålets mekaniska egenskaper förankring mellan betong och armering betongens spjälkningsbenägenhet vid uppvärmning och därigenom eventuell tvärsnittsreduktion med brandexponering av armeringen som följd (Anderberg, Pettersson 1977) (Thelandersson, 1974). 2.3.3 Stålkonstruktioner Hållfastheten hos konstruktionsstål och armeringsstål minskar med ökande temperatur för att vid 600° C halverats. En kollaps inträffar snabbt och utan eventuell förvarning om stommen består av stål. Stålkonstruktionen påverkas av mycket stora krafter p g a vrid och bucklingsfenomen och förbindningar med bult kan lätt "snäppas" av. Detta kan medföra att takkonstruktion eller bjälklag av stål ligger löst på pelare eller annan bärande konstruktion och lätt kan rasa under röjningsarbete, vibrationer eller brand. (Pettersson, Ödeen 1994) Slutsatser Kunskapen hos brandpersonalen om hur konstruktioner påverkas av brand är relativt bra idag. Det är en generell kunskap i den bemärkelsen att man vet att om en träkonstruktion har påverkats av brand under en längre tid och med en hög intensitet så kan det befaras att reststabiliteten inte är god. För stålkonstruktioner gäller motsvarande att hållfastheten sjunker mycket snabbt under brand-påverkan och höga temperaturer och att raset kan komma plötsligt. För betongkonstruktioner upplever man inga större problem då konstruktionen är mycket robust. Den generella kunskapen är mer av teknisk natur och kanske används mer som "tumregler" vid en insats. Dokumentationen av byggnadsras vid brand är dålig och behöver förbättras för att få till stånd en kunskapsåterföring. Dokumentationen av erfarenheterna kan föras in på t ex RIB (Räddningsverkets Informationsbank) som beskriver vad som orsakade raset, när det hände, byggnadens konstruktion, åtgärder o s v. Informationen kan sedan räddningsledaren vid en insats använda sig av som tips om vilka risker som kan finnas och vilka tecken han skall uppmärksamma som indikerar om rasrisk finns. 2.3.4 Erfarenheter Kungstorgsbranden, Göteborg 1995 Byggnaden är från 1890-talet och sammanbyggd med flera andra hus till saluhall. Byggnaden är uppdelad i fyra plan och källare. 1933 genomfördes en ombyggnation där man byggde på en vindsvåning med väggar och tak av trä med en planyta på 1500 m2 och 7,5 m takhöjd. Den påbyggda vindsvåningen sträcker sig över två brandceller vars takbjälklag har olika höjd. Detta medför att mellan de gamla takbjälklagen (trä) och det nya vindbjälklaget (betong) till vindsvåningen skapades två "kryputrymmen" där det ena var 70 cm högt och den andra 30 cm och i mellanrummet finns koksaska. Denna märkliga bjälklagskonstruktion framgick inte på befintliga ritningarna över byggnaden. Här sker en rök och brandspridning som inte kunde förutses. (foto) Bild 7/13. Principskiss över konstruktionen. (Illustration Anders Ekberg, Räddningstjänsten Göteborg/Mölndal) Rasrisken bedömdes vara stor för takkonstruktionen och i ett senare skede bekräftades farhågorna då stora delar av taket och ca två meter av ytterväggen rasade ner på gatan. Efter branden konstaterades att raset kunde ha blivit mer omfattande än vad det blev. Den nya vindskonstruktionen visade sig vara mycket robust infäst i det nya bjälklaget av betong. Förankringen bestod av ingjutna stag i vinkeln mellan vinds och den bärande konstruktionen som höll hela vindskonstruktionen på plats. Om hela takkonstruktionen rasat så är det troligt att bjälklagen hade dragits med i raset och orsakat en mycket omfattande byggnadskollaps. De svagaste punkterna i vindkonstruktionen var spikförbanden. Följande slutsatser drogs av Göteborgs räddningstjänst efter insatsen Den byggnadstekniska konstruktionen av vindsbjälklaget var klart undermålig vad gäller brandspridning i sidled men bra för brand-spridning nedåt i huset Försörjningsresurser bör finnas som egen enhet i den ordinarie organisationen. Risken finns att försörjningen bort prioriteras i inledningsskedet då andra behov upplevs som mer akuta. En särskild plan för successiv ökning av ledningsorganisationen underlättar i en pressad situation. Ett förslag är att planen omfattar en ökning av ledningen till hur ledningen skall skötas vid strategiskt överfall. Räddningstjänsten lämpar sig för storskalighet och därav att nuvarande trend för regionsamverkan är helt rätt. Man bör planera för förstärkning mellan regionerna. Samverkan ställer också stora krav på ett modernt nationellt sambandssystem för effektiv sam-verkan över stora geografiska områden. (Insatsrapport Kungstorget. Räddningstjänsten Göteborg/Mölndal) Slutsatser Räddningstjänsten stöter på äldre ritningar av byggnader som inte stämmer med dagens byggnad. Ombygdnationer har genomförts under åren men någon uppdatering av ritningarna har inte skett. Detta kan leda till att räddningsledaren undanhålls viktiga uppgifter för beslut. Man bör därför uppdatera ritningar, framförallt för offentliga byggnader. Insatsplanen kan kompletteras med uppgifter från byggnadens brandskyddsdokumentation. Då får räddningsledaren värdefull information om byggnadens brandskydd som kan tillämpas direkt vid insatsen. 2.4 Internationella erfarenheter 2.4.1 USA Insatsen vid bombattentatet i Oklahoma City Bombattentatet i Oklahoma city är väl dokumenterat i amerikanska tidskrifter och facktidningar. Räddningsverket genomförde en observatörsinsats för att inhämta erfarenheter och kunskaper från händelsen vilket resulterade i en rapport i serien "Stora olyckor" (Fehne, Sjerling, 1995). Här kommer slutsatser och erfarenheter att redogöras, från såväl amerikansk räddningstjänst som observatörsteamet. Enligt expertis är byggnadskonstruktionen tidstypisk och att det inte föreligger några större skillnader mellan amerikansk och europeiska konstruktioner av denna typ. Byggnaden uppfördes i mitten av sjuttiotalet och har bärande betongpelare med golvplattor av platsgjuten betong. Räddningsinsatsen fick mycket stora problem p g a skyfall och stormar vilket hotade den redan instabila byggnaden. Rasrisken var hela tiden uppenbar och smittorisker ökade markant i och med att insatsen försenades och bakteriehärdar i vattenansamlingarna konstaterades i nedre planen av byggnaden p g a kroppsvätskor från döda. I delar av byggnaden fanns asbets vilket krävde skyddsmask och lösa elledningar, armeringsjärn och glasskärvor försvårade räddningsarbetet betydligt. De hundar som användes vid eftersök blev också illa tilltygade av mängden vassa föremål. Räddningsmanskapet använde sig av hundar, optisk-, akustisk- och värmesökningsutrustning för lokalisering av skadade i rasmassorna. Man använde sig av avancerad laserutrustning för att kontrollera sprickor och förskjutningar i konstruktionen. Ett stort problem var tillgängligheten till högre belägna våningar med sökhundar och personal samt utrustning. Detta löstes smidigt genom att montera bygghissar samt vinschar och kranar intill byggnaden. (foto) Bild 8/13. Förödelsen blev total, ca 1/3 avbyggnaden kollapsade. Explosionen orsakade en krater 10 m diameter och ca 2,5 m djup. (Foto Håkan Fehne, Västerås Räddningstjänst) Många erfarenheter gjordes av den amerikanska räddningstjänsten, dock erfarenheter som berör dess ledningssystem och organisation vilket inte direkt går att överföra till svenska förhållanden. Nedan redovisas erfarenheter gjorda av den amerikanska räddningstjänsten Det är viktigt att kommunikationen fungerar flytande mellan sektorerna. Vad en sektor företar sig kan påverka en annan sektors säkerhet Det är riktigt inrätta en "säkerhetsfunktion" i form av en byggnads-ingenjör som är expert på byggnadsstatik. Han arbetar mycket nära insatsledningen och har endast till uppgift att ha kontroll över byggnadens stabilitet Beslutsfattandet under mycket omfattande insatser är en kritisk del i räddningsarbetet. Besluten är inte alltid populära, en konsensus mellan olika befattningshavare och grupper är näst intill omöjligt att uppnå. Trots det måste besluten tas snabbt. (Downey, 1995) Allt finns mycket väl dokumenterat från räddningsinsatsen i tidskrifter såsom Fire Engineering, NFPA Journal mfl. Dessa belyser alla problemområden på ett klart och koncist sätt och ger i en del fall lösningar på problem. Fire Engineering har en lång artikelserie, "Collaps Search And Rescue Operations" (O’Conell 1993-1995), som tar upp byggnadskonstruktioner, rastyper, praktiska tillvägagångssätt vid stabilisering och losstagning, uppbyggnad av insats m m på ett pedagogiskt sätt. Det finns alltså ofantligt mycket kunskap att hämta i USA vad gäller räddningstjänst vid byggnadsras. Slutsatser Förslagen nedan är framställda av observatörsteamet som följde insatsarbetet i Oklahoma city Inom ramen för ett vidgat EU-samarbete undersöka möjligheter för tillskapandet av räddningsteam liknande de Urban Search And Rescue Team som finns i USA. Analysera de risker och problem som uppstår vid en utdragen räddningsinsats och som tas in i SRVs utbildning. En noggrann uppföljning av vilken utrustning och materiel som är användbar respektive mindre användbar, speciellt utrustning för eftersök. En rikstäckande analys bör genomföras av var de största riskerna för ett liknande dåd finns. Utöver dessa förslag vill jag komplettera med följande USA har utvecklat ett intressant markeringssystem, som vidare bör studeras, vilken ger information om statusen för det genomsökta området. Systemet består av kryssmärkning med en tydlig orange färg. Markering och betydelse är följande vänster kvadrat: vilken grupp som har sökt övre kvadrat: tid och datum för söket höger kvadrat: vilka risker som finns för sökpersonal (ostabilt, gas, risk för skärskador osv) nedre kvadrat: antalet överlevande och/eller döda inom sökområdet (se bilaga ?) Markeringen är till för att undvika dubbelarbete och för att ge information till övriga aktiverade grupper. Insatsen vid Brackenridge, Pennsylvania En stor och omfattande brand drabbade en möbelrenoveringsfirma i samhället Brackenridge. Under insatsen kollapsade större delen av byggnaden och fyra brandmän omkom. Byggnaden är från 30-talet och har en bärande, icke brandskyddad, stålstomme med betong golv och yttervägg av tegel i två våningar och källare. De bärande stålbalkarna i källaren var delvis brandskyddade men flänsarna var exponerade för branden. Taket bestod av bärande träbjälkar. P.g.a. den stora brandbelastningen bestående av möbler, brandfarliga vätskor och färger utvecklades branden till en temperatur av ca 1800 ° C. Branden hade startat i källaren och utsatt de bärande stålbalkarna för hög temperatur under en lång tid. Branden hade endast påverkat balken direkt ovanför brandkällan medan de andra balkarna var så gott som intakta. Det som orsakade raset var följande faktorer den starkt upphettade stålbalken en bärande balk vars bärförmåga var starkt reducerad p.g.a. kraftiga rostangrepp förskjutningar i den bärande konstruktionen p.g.a. hög värme vilket medförde att bärande balkar förlorade sitt stöd Viktiga slutsatser drogs av räddningstjänsten efter incidenten och två av dessa är av intresse även för svensk räddningstjänst behovet av att kontrollera den bärande stommen i gamla byggnader efter faktorer som kan påverka bärigheten utöver brandpåverkan samt behovet att utbilda brandmännen i att tyda tecknen på att en kollaps kan vara nära förestående. (Stankiewicz, 1992) Slutsatser Behovet av kompetens att analysera en byggnads stabilitet är tydlig. Man bör vid en omfattande brand säkra den kompetensen alternativt utbildning och analys av erfarenheter. Dokumentation av svaga punkter i en byggnad som utsätts för brand är viktig. FEMA Utifrån sina erfarenheter av naturkatastrofer och sprängdåd och det stora behov som då uppstår har USA byggt upp en federal katastrofmyndighet, kallad FEMA. Federal Emergency Management Agency skall understödja katastrofområden runt om i USA. FEMA har till uppgift att stödja statliga och lokala katastrofinsatser genom att organisera och skicka styrkor vilka har till uppgift att delta i räddningsarbetet. FEMA organiserar även s k USAR Incident Support Teams (IST) som har ansvaret att koordinera samarbetet mellan andra federala organ, statlig och lokal ledning samt privata aktörer. FEMAs basuppgifter vid katastrofer delas upp i tre kategorier Individual assistance programs, där man skall se till att varje individ har en säker plats att bo på tills reparationer och återuppbyggnad har skett efter en katastrof Public assistance programs, FEMA kan se till att statlig och den lokala ledningen samt andra privata organ med tekniska hjälpmedel hjälper till med återuppbyggnaden Hazard mitigation programs, när presidenten en gång har förklarat ett område som katastrofområde sätts många aktiviteter igång för att lindra de effekter katastrofen har orsakat. Krav ställs på att man skall utvärdera riskerna som finns i katastrofområdet och att upprätta en plan som sträcker sig 180 dagar framåt där åtgärder skall vidtas för att mildra effekterna av katastrofen. (Granito, 1995) Varje styrka har sex stycken frivilliga och speciellt utbildade ingenjörer vars uppgift är att analysera och bedöma en byggnads stabilitet för att höja säkerheten för räddningsteamen. Dessa ingenjörer kallas "structural specialists". Den första åtgärden är att identifiera de problem som kan och har uppstått vid den specifika olyckan. Här ges några exempel på de grundläggande frågeställningar som "structural specialists" söker information om Vilken typ av konstruktion är det frågan om? Vilka risker finns - kollaps, el, vatten, gas m m? Lokaliseringen och tillståndet hos hålrummen i rasmassorna Var finns direkta öppningar eller angreppsvägar i rasmassorna? Vilka metoder och verktyg för stabilisering är tillgängliga? Vilka behov finns för funktionerna sökning, räddning, losstagning och läkarvård? Informationen kan ingenjören använda till att snabbprioritera om flera byggnader är inblandade skapa detaljerad riskbeskrivning innehållande bl a ritningar/kartor samarbeta med "räddningsledaren" för att skapa alternativa och säkrare lösningar m m. (Hammond 1995) 2.4.2 Storbrittannien Kollapsen vid Ashford, Surrey Den 2:e augusti 1995 inträffade en omfattande byggnadskollaps vid ett ombyggnads och renoveringsarbete där fyra byggnadsarbetare omkom. Byggnaden var uppförd 1970 och bestod av tre våningar med kontor. Golv och takbjälklagen bestod av förspänd ihålig betong. Halva byggnaden hade rivits för att ge plats åt en ny, två våningars till-byggnad av tegel och betong. Plötsligt och utan förvarning kollapsar den gamla delen av byggnaden och en stor mängd rasmassor av stora betongflak och bråte bildas, 1,5 meter högt. 75 procent av byggnaden hade rasat till grunden, tio procent hade rasat till första våningen. Detta skapade en farlig insatsmiljö med instabila väggar från den delvis kollapsade konstruktionen. Man avdelade tre man att agera som säkerhetsmän vilka placerades på varsin sida respektive framför den raserade byggnaden. Dessa hade till uppgift att endast uppmärksamma risker för fortskridande ras. P g a den stora omfattningen på rasområdet avyttrades ett angränsande område till att samla all borttransporterad rasmassa. Till en början skapades en langarkedja för bortförsel av lättare rasmassor, för att senare avlösas av en mobil kran som kallades till platsen i ett tidigt skede. Stora betongblock sönderdelades till mindre sektioner m h a slägghammare och armeringsjärnen klipptes med klippverktyg. Två av offren hittades i ett tidigt skede, men sökningen efter de två kvarvarande blev komplicerad. För sökningen användes värmekamera., men p g a den rådande varma väderleken blev kamerans användning mycket begränsad. Två hundgrupper från polisen övertog därför sökningen men detta misslyckades också då dofterna från de bort-transporterade offren skapade förvirring hos hundarna. (Fire, November 1995) Slutsatser Behovet att avdela personal som säkerhetsmän vilka håller uppsikt efter tecken på ras framgår tydligt. Vid sök användes värmekamera vilken hade en näst intill obefintlig effektivitet. Erfarenheten talar för hundar till sökmomenten, men vikten av att sökmomenten kommer i rätt följd är tydlig. Heavy and Tactical Rescues (HTR) Storbrittannien skickade 1993 representanter till USA för att studera olika praktiska metoder och speciella verktyg som används för räddningstjänst vid byggnadsras. Deras slutsats efter besöken är att USA ligger mycket långt framme vad gäller utrustning, planering för katastrofer, övningsmoment samt teknik och metoder vid räddnings-insatser där byggnader har kollapsat. Utfallet från besöket blev ett förslag på ett nationellt program innehållande 12 rekommendationer för att förbättra räddningstjänsten vid större olyckor. Modellen är mycket lik den amerikanska men dock med vissa skillnader. Nedan ges en presentation av vissa intressanta punkter i förslaget. Den tidigare räddningslagstiftningen skall ändras så att den innehåller olyckor av icke brand karaktär (jfr vår räddnings-tjänstlag). Etablering av kompetens och utbildning i Heavy and Tactical Rescues (HTR) med nationella utbildningscentra. Utvärdering av räddningstjänstens kapacitet att genomföra HTR. Om brister i utrustning och resurser framkommer vid utvärderingen skall räddningstjänsten i fråga överväga att ingå avtal med grannkommun för att försäkra sig om tillgång till behövliga resurser. En omfattande nationell guide, eller handbok, för hur brand-försvaren skall uppnå HTR-status. Denna handbok bör innehålla - nivån på träning och övning - metoder för en gradvis införlivning av resurser - fördelarna med resurser utifrån i form av olika specialister, t ex byggingenjörer, hundförare osv - värdering av risker som kan innehålla t ex gruvor, flygkorridorer, byggnader mm - rådgivning i hur privata resurser kan involveras i HTR. Samarbete bör ske mellan privata sektorn och andra räddningsorgan Ett nationellt program som skall introducera samtliga räddnings-organ, polis, frivillig organisationer och allmänhet i betydelsen och behovet av HTR resurser. Etablera en arbetsgrupp som har till uppgift att se över möjligheten för ett nationellt responssystem för katastrofer som kräver HTR resurser. De elva civila försvarsregionerna i Storbrittannien kan innefatta en varsin Urban Search and Rescue Team (USAR). Dessa team kan sättas in inom kort tidsrymd, var som helst i landet. Räddningstjänsten arbetar för att utöka HTR resurserna genom att knyta kontakt med hundförare och byggnadsingenjörer. Detta för att under samverkan kombinera respektive färdigheter på ett strukturerat sätt för användning vid HTR insatser. När räddningstjänsten förfogar över någon form av räddnings-utrustning som är lämplig vid HTR så skall resursen integreras i HTR. Detta som ett led i en kontinuerlig uppbyggnad och för-stärkning av förmågan att bemöta olyckor. Träningsprogram och övningsfält som är speciellt anpassade till räddningtjänst vid byggnadsras (Fire, June 1993) Arbetet pågår i allra högsta grad i Storbrittannien för att förverkliga dessa räddningsteam och förbättra möjligheterna att bedriva professionell räddningstjänst vid katastrofer. 2.4.3 Observatörsinsatser Ett antal observatörsinsatser har genomförts med syftet att "inhämta erfarenheter från inträffade allvarliga olyckshändelser i Sverige och andra länder". Avsikten är att dessa erfarenheter ska komma till nytta i utvecklingen av svensk räddningstjänst. De observatörsinsatser som är intressanta och vilkas slutsatser som redovisas nedan är bombattentatet i Oklahoma city och jordbävningarna i Kobe och i Sakhalin. Kobe Observatörerna i Kobe uttryckte en stor förvåning över den japanska organisationens och ledningens tröghet att fatta snabba beslut. Den japanska traditionen för beslutsfattande är strängt hierarkiskt och varje beslut måste förankras högt upp i ledningsorganisationen. Räddningsarbetet i Kobe utfördes inte på ett effektivt sätt. Små enheter med en släckbil med standardutrustning opererade på eget initiativ vilket medförde att de inte kunde uträtta så mycket p.g.a. av bristen på resurser. Ingen särskild utrustning för "search and rescue" fanns tillgänglig i det inledande skedet. De slutsatser som drogs för svenskt vidkommande var att Förutom att materialen i husen, t ex träullsisolering, starktbidrog till en mycket snabb brandspridning så har stadsgasen varit den största anledningen. inget, eller mycket lite samarbete initierades mellan organisationer och räddningsteam vilket medförde ett ineffektivt räddningsarbete det behövs ett mycket stort specialkunnande för att effektivt genomföra ett räddningsarbete i ett raserat område. Personal bör utbildas i att använda materiel och utrustning som behövs för att frilägga skadade. Räddningarbetet i svårt raserade områden bör efter rekognoscering genomföras i två vågor, första vågen med lätt utrustning för att få flexibilitet och ett snabbt sök, andra vågen med tyngre utrustning för stora lyft och röjning Reservutrustning som inte kräver försörjning från de normala systemen, t ex handverktyg, dieseldrivna aggregat m m bör ingå. Upprätta ett markeringssystem för genomsökta delar av rasområde, förslagsvis en form av internationella markeringar. (Thörn, Widlundh, 1995) Slutsatser Här framgår mycket tydligt vikten av en snabb uppbyggnad av lednings- och räddningsstab för att organisera räddningsinsatsen. Beslutsprocessen måste präglas av smidighet och det är därför viktigt att räddningsledningen knyter till sig personer som har stora befogenheter att direkt kalla in behövliga resurser från sin orga-nisation. Komplettering av den svenska utrustningen med lätt eftersöknings-materiel och lätt röjningsutrustning bör ske. Sakhalin Sakhalin ligger i Ryssland och jordbävningen inträffade efter Kobe katastrofen. Räddningsinsatsen i Sakhalin bedömdes vara mycket effektiv och genomfördes av s k EMERCOM team. De ryska EMERCOM teamen är mycket välutrustade med handskrivna verktyg som domkrafter, hydraulverktyg som saxar och spridare samt tryck-luftsdrivna verktyg som spettmaskiner och lyftkuddar. All utrustning användes professionellt med lugna och säkra metoder. Personalen kommunicerade intensivt vid varje moment av losstagningen och medicinsk personal hade kontinuerlig kontakt med de skadade. Sökmomenten genomfördes med en kombination av regelbundna tysta timmar, optisk utrustning och elektronisk utrustning som t ex sonar. Hundar sågs dock inte till. (foto) Bild 9/13. EMERCOM-teamen arbetade snabbt och effektivt med en intensiv kommunikation vid varje moment. (Foto Per Widlundh, Malmö Brandkår) Observatörens slutsatser är att räddningsinsatsen i Sakhalin var en bekräftelse på den brist som uppdagades vid Kobe och att EMERCOM teamen är värda att studera närmare för svenskt vidkommande. Utrustning för räddning vid byggnadsras finns i Sverige men dock inte koncentrerade till räddningstjänsten. Den stora bristen ligger främst på utbildningssidan i form av metodik vid sök-, räddnings- och medicinska aktiviteter. (Widlundh, 1995) Slutsatser Studera EMERCOM teamen närmare med tyngdpunkt på metod, teknik och utrustning vid räddningsarbete och sök. Erfarenheterna tillförs svensk utbildning. 2.5 Dagens förmåga inom svensk räddningstjänst 2.5.1 Organisatoriska förutsättningar Ledning och kompetens Från en studie från tekniska högskolan i Luleå framgår att ett speciellt svårt moment i en insats är uppväxlingen från en mindre till en större stab där uppbyggnaden tenderar att påbörjas i ett alltför sent skede. Vid ett byggnadsras blir insatsen stor, olyckan kräver förstärkta insatser och behovet av expertis inom olika områden växer. Stabens uppbyggnad varierar med olyckstyp men grunden anses vara "Treklövern", d v s räddningsledare, ledningsläkare och polisinsatschef. Den kan efterhand byggas på med relevant expertis alltefter behovet. Ett exempel är stockolmsregionen som använder sig av en modell för stabsuppbyggnaden vilken består av tre sektioner Operativ sektion med en yttre ledning som skaffar underlag för beslut och en inre ledning som analyserar besluten. Underhållssektion som svarar för presstjänst och underhåll, samt Personalsektion som ansvarar för tillgång till personal. Räddningstjänsten i Göteborg/Mölndal har nyligen reviderat en katastrofledningsplan som beskriver ledningsfunktionen och dess organisation vid allvarliga olyckor. I ledningsplanen finns en förteckning med radiosamband, namn och telefonnummer till kontaktpersoner inom samtliga kommunala förvaltningar och bolag samt statliga myndigheter. Det är av största vikt att dessa funktioner bedriver regionala samövningar och att det odlas en personkännedom mellan aktörerna i en räddningsledning. Detta gäller givetvis alla som kan tänkas bli engagerade i en katastrof såsom byggföretag, tekniska verk, stadsbyggnadskontoret m fl. Ett fåtal stora olyckor har inträffat i Sverige. Studien från Luleå tekniska högskola konstaterar att då en större olycka inträffar känner sig räddningsledaren inte tillräckligt förberedd. Det finns brister i rutin och övning vilket främst beror på olyckors karaktär av unika händelser. Byggnadsras av större dignitet är unikt för Sverige och det är svårt, om inte omöjligt, att träna inför alla tänkbara situationer. (Danielsson, Mattsson, Ohlsson, Wiberg. 1994). Utrustning Den räddningsutrustning som finns på kårerna, vilken kan användas vid händelse av byggnadsras, är den som man traditionellt använder för de "normala" olyckorna. Detta är lyftkuddar, spett, spadar, lyftblock, hudraulsaxar och andra typer av klippverktyg samt begränsad mängd pallningsvirke. Kommunerna har idag tillgång till civilförsvarsförråden och disponerar utrustningen som dom själva tycker är lämpligt. Det betyder att kommunerna får en stor resursförstärkning i form av krigsmateriel såsom bårar, handverktyg, pumpar, slangar, kompressorer, filtar samt i vissa fall bergborrmaskiner mm. Vad man inte förfogar över utan förlitar sig på byggbranschens resurser är utrustning för att stabilisera väggar, golv och tak såsom kranar och röjningsutrustning. Det som saknas idag är utrustning vars kraftkälla inte begränsar rörelsefriheten. All lyft och klipputrustning drivs av en kompressor, med luft eller olja som kompressionsmedium, vilket kräver någon form av slangkoppling. I den miljö som skapas efter ett byggnadsras är slangarna den känsligaste delen av utrustningen. Dels är längden på slangarna begränsande för arbetet och dels kan slangarna nötas sönder mot vassa delar med läckage som följd. Styrkor I fred byggs den kommunala räddningstjänsten upp efter normhändelsen lägenhetsbrand eller enklare källar- respektive vindsbrand. De kommunala utryckningsstyrkorna har därför stora inbördes likheter i landet. En räddningsstyrka i fredstid består av 1+4 man med basbil. Erfaren brandpersonal bedömer att en räddningskår med styrkan 1+2+8 (två basbilar och ett befäl) kan med sin materiel och manskap klara av ett byggnadsras i storleksordningen familjehus. Detta betyder att ett byggnadsras av större dignitet kräver en mycket stor resursförstärkning plus att beredskapen skall upprätthållas i kommunen. Totalt, med avlösning för instasstyrkor och styrka för att hålla beredskapen, kan man räkna med uppskattningsvis 200-300 man för en större offentlig byggnad i Sverige. Som jämförelse var 300-400 man insatta efter 30 minuter vid bombattentatet i Oklahoma city. Sammanlagt var över 1000 man insatta i räddningsarbetet - och ändå upprätthölls inte beredskapen för andra olyckor, brandstationer stod tomma. På samma sätt har man försökt få fram en "typstyrka" för en dimensionerande händelse vid en krigssituation. Den dimensionerande händelsen (normhändelsen) beskrivs som "den lägsta byggnad som träffas av en 250-kilos minbomb med ett skyddsrum under som över raseras och människor i skyddsrummet lever". Typstyrkan skall kunna undanröja det hot som föreligger för dem som är instängda i ett skyddsrum som ej ventileras. Reserv- och nödutgång kan inte användas. Man har funnit att typstyrkan bör bestå av 1+2+12 man för att kunna klara av uppgiften. För att säkerställa resurser som erfordras vid "tyngre röjningsarbete" pågår ett utvecklingsarbete där Bygg och reparationsberedskapen är en viktig samarbetspart. Slutsatser Kunskapen och idéerna om vad svensk räddningstjänst kan genom-föra, vilka brister som finns kunskapsmässigt och materiellt och vilken utrustning man arbetar med internationellt finns hos de som varit ute på observationsinsatser. Ett förslag är att bilda en grupp och sammanföra de som har varit på uppdrag och vars intresse är stort inom byggnadsrasområdet. Inom gruppen tas alla erfarenheter till vara och återförs till t ex utbildning, resursanskaffning och testning av utrustning. 2.5.2 Utbildning Fredsräddning förr Fram till år 1986 bedrevs utbildning av fredsräddningspersonal vid Statens Brandnämnd. Utbildning i "räddningstjänst vid byggnadsras" var i det närmaste obefintlig. Framförallt var utbildningsmetodiken teoretiskt inriktad varför insikten och kunskapen torde varit låg i ämnet. Självfallet fanns det undantag. Många brandmän har eller har haft annan yrkeserfarenhet vid sidan om sin tjänst på brandkåren. Krigsräddning förr Samtidigt under nämnda tid bedrevs utbildning av pliktpersonal vid Civilförsvarets skolor. Pliktpersonalen rekryterades av länsstyrelserna för att ingå i kommunens räddningstjänst efter mobilisering. Befälen var arbetsledare eller företagschefer från byggsektorn. De utbildades vid skolorna under ca. två till tre veckor i att leda räddningsenheter. Manskapet däremot fick sin utbildning vid regelbundet återkommande övningar om 2 dagar vart 4:e år. Alla var civilpliktiga och rekryterades med utgångspunkt av behov och yrkeskunskap. I de flesta fall rekryterades byggnadsarbetare eller närstående yrkesinriktningar. Skälet var att dessa med sin erfarenhet skulle ingå i räddningsarbetet med sina kunskaper. De motsvarade till stor del den kunskap som fanns i samhället vad beträffar maskin- och verktygskunskap, byggnadskonsstruktioner samt övriga resurser. Även räddningspersonalen vid "Brandstationerna" ingick som chefer för enheterna. Genom denna uttagning fick även räddningstjänsten ta del av den yrkeskunskap som fanns bland de yrkeserfarna. Den kommunala räddningstjänsten har genomfört lokala övningar, med i många fall enkla lokala lösningar. Det har varit mycket svårt att upprätta övningsanordningar som motsvarar raserade hus. Lösningen har ofta varit att öva momentvisa övningar, t ex. att forcera en betongvägg. Utbildning idag Efter 1986, då Räddningsverket bildades, medfördes en stor förändring vad beträffar utbildningen. Den blev bl.a. mer inriktad på praktiska färdigheter. Kursplanerna innehåller numera räddningstjänst som syftar till kunskaper i räddningsarbeten vid t ex husras. Tyvärr har det på många håll inte varit tillräcklig utbildning och intresse för denna typ av skador. I de flesta fall har gamla kända metoder och materiel använts, den s k civilförsvarsmaterielen. Ofta har husrasproblematik hänförts till krigsräddningstjänst, då lektioner och i de fall övningar förekommit. Några lektioner eller övningar med innehåll av enbart husras har inte eller sällan förekommit. Trots allt, finns det undervisningskrav med innehållet "Räddning" som ingår i alla kursplaner där en del därav skall beröra husras (husras i krig). Tot. tim Andel tim "Husras" Brandman heltid 600 40 (krigsräddning) ? Brandförman heltid 440 138 (brand/räddn.) ? Brandmästare 560 48 (krigsräddning) ? Brandman deltid 160 40 (krigsräddning) ? Räddningstjänsten i kommunerna skall kompletteras vid höjd beredskap med värnpliktiga räddningsmän. De utbildas i 9 veckor på någon av SRVs skolor för att därefter praktisera vid en räddningskår. Under utbildningen får de kunskap om materiel- och räddningsutrustning. För att möta de krav som ställs på räddningsmannen under praktiktiden har utformningen av kursplanen till stor del ett innehåll för typiska fredsolyckor. Den 1 juli 1997 skall den kommunala beredskapsplaneringen vara färdig. Det nya är att räddningstjänsten skall förlita sig på de civila resurserna, s k BRB ( Byggnads och reparationsberedskapen). Tidigare ansvarade staten för personal och materiel. Självfallet skall en inventering och planering göras i kommunernas beredskapsplanering. Under höjd beredskap förutsätts ett stort behov av entreprenadresurser från hela totalförsvaret. Kommunala resurser i form av teknisk utrustning och personal skall i första hand rekryteras. Sammanfattning En större insikt om krigets verkningar där materiella och personella skadorna blir omfattande, skulle bidra till en bättre utbildningsplan i ämnet räddningstjänst ("husras"). De speciella svårigheter som det innebär att rädda instängda människor fordrar en detaljerad insikt. Sammanfattande kan sägas att det i dagens utbildning saknas kunskap hos många lärare om räddningstjänst vid byggnadsras. Även övningsanordningar saknas, som gör det möjligt att praktiskt hantera inlärning av taktik och teknik. (Curt Näslund, Sandö Räddningsskola) Slutsatser Realistiska övningsanordningar måste byggas upp för räddning vid byggnadsras. Erfarenhet och kunskap finns om metoder och teknik för räddning vid byggnadsras, både internationellt och från observtörsinsatser. Analysera dessa och omsätt kunskapen i en utbildning för räddningsteam. 2.5.3 Teknik och metoder för att lokalisera människor i rasmassor Det är helt nödvändigt att kunna lokalisera var i byggnaden en saknad människa befinner sig. Anledningen till detta har följande skäl : att koncentrera resurserna där de behövs vinna tid förebygga ytterligare skada finna ev alternativa lösningar få kontakt med den saknade finna levande före döda ge räddningspersonalen styrning i sitt arbete klarera områden inför röjning För att lokalisera en dold människa finns det hjälpmedel vilka redovisas nedan. Räddningshundar Räddningshundar utbildas för räddningstjänsten av Svenska Brukshundklubben, SBK. Utbildningen är frivillig och sker efter ett lämplighetstest. Efter utbildningen som varar 1- 1,5 år sker ett certifikat test. Efter att hunden blivit godkänd utbildas föraren i räddningstjänst under 2 veckor. Utbildningen sker på en av SRVs skolor tillsammans med hund och förare. (foto) Bild 10/13. Varje år sker en bedömning av hundens och förarens lämplighet att kvarstå som en fredsresurs. Samtliga förare är också tillfrågade om medverkan i eventuella internationella uppdrag. Olika raser förekommer. Ibland är en liten hund mer användbar än en stor och vise versa. Fördelar Det i särklass effektivaste hjälpmedlet. Snabbt och med stor framkomlighet. Användbar i riskfyllda rasmiljöer. Känner skillnad på levande och döda. Kan lokalisera en medvetslös. Nackdelar Begränsad uthållighet. Kan användas upp till ca 10 års ålder. Krav på kontinuerlig träning. Hundföraren måste vara skicklig i sitt utövande. Svårighet med att få rikstäckande fördelning. Är särskilt skadeutsatta. Avlyssningsutrustning På marknaden förekommer det olika tillverkare av utrustning för ljudsondering. Gemensamt är att, de med hjälp av ljudkänsliga mikrofoner ska kunna indikera ljud från dolda människor. Minst 2 mikrofoner skall systematiskt placeras ut för att bestämma var ljudet kommer ifrån. Utrustningen består av mikrofoner anslutna till en registreringsenhet. Fördelar En metod som kan kompletteras med andra indikationer. Drives med batterier. Går att lagerhålla i beredskap. Enkel att använda. Nackdelar Arbetar sakta. Måste ha ljud från den dolde för att registrera. Trots reduceringsmöjlighet av känsligheten för omgivningens ljud fodrar den ändock tystnad i arbetsområdet. TV-kamera Utrustningen består av en kamera som är fäst på en bärbar stång och en bildförstärkare med batteri. Det finns rak och böjlig stång. Till detta är en bildskärm eller ett okular anslutet. En mikrofon med högtalare finns för kommunikation med den dolde. (foto) Bild 11/13. Bilden visar komponenterna i utrustningen. Videokamera med inbyggd belysning monterad på ledad arm, minimonitor monterad på hjälm och centralenhet i midjeväska. (Källa Komet Syhna AB) Fördelar Att kunna se den doldes situation. Kunna se ev. taktiska ock tekniska lösningar under det dolda. Kommunikation via mikrofonhögtalare. Bra som komplement till andra sökmetoder Nackdelar Stel förlängningsarm omöjliggör krokiga instick med kamera. En kamerautrustning som finns på marknaden är försedd med böjlig arm vilket är att föredra. Långsam sökmetod. Skiljer ej på levande och döda människor. Elektronisk näsa FOA 3 sensorteknik och en forskargrupp vid avdelningen för tillämpad fysik, universitetet i Linköping har utvecklat en s k elektronisk näsa. Avsikten är att med kemiska sensorer och en dator för signalbearbetning "lukta" sig till bl a sprängämnen, mögelangrepp, för kontroll av industriprocesser mm. Idag har man målet att få fram ett instrument som kan detektera människor under rasmassor. (Ny Teknik 1994 och FOA Tidningen 1996) Fördelar Som komplement till annan sökutrustning och till hunden så är den elektroniska näsan intressant. Näsan är "uthållig" och kan användas under långa perioder. Nackdelar Problemet med näsan är den miljö som den förutsätts arbeta i efter ett byggnadsras och att den skall vara liten och bärbar, vilket resulterar i en oerhört komplicerad utrustning. Detta gör utrustningen även mycket kostbar att framställa och producera. Den elektroniska näsan kan aldrig bli lika känslig som luktsinnet hos en hund, vilket är en osäkerhetsfaktor. Här bör man överväga kostnad kontra behov. Radarteknik Sveriges Geologiska AB (SGAB) har på uppdrag av Räddningsverket genomfört ett studium av radarteknikens möjligheter för användning i samband med räddning av människor vid katastrofer. Man använder idag radartekniken för kartläggning av geologiska lagerföljder, sättningar i vägbanor, lokalisering av människor under snömassor, minletning m m. Enkla försök har genomförts för registrering av en människokropp i en byggnad. Resultatet blev att man kunde registrera en gående person. Några längre tider för signalbehandling och analys av mätningar kan inte förutsättas. Instrumentet som skall klara detektering av hålrum med innestängda människor eller människor begravda under rasmassor med en snabb och enkel signalbehandling kommer inte att finnas på marknaden inom de närmaste tio åren. (Lindqvist G 1990) Fördelar Som komplement till annan sökutrustning och även till hunden så är radartekniken intressant. Radarn är "uthållig" och kan användas under långa perioder. Nackdelar Det krävs en specialist för att tolka signalerna från instrumentet samt att tillgången till specialister inte kan garanteras. P g a den miljö man kan förvänta sig uppstå vid t ex ett byggnadsras krävs det att utrustningen är fältmässig, snabb och enkel att hantera vilket gör den oerhört dyr att producera. Värmekamera Värmekameror har använts vid insatser för att lokalisera människor i naturen eller under snömassor. Erfarenheter finns av utrustningen i samband med byggnadsras men med dåliga resultat. Denna typ av sök-utrustning har en mycket begränsad tillämpning i miljöer där värme alstras av framförallt brandhärdar, elektricitet, varma gasansamlingar m m. (foto) Bild 12/13. Slutsatser Tillsätt en arbetsgrupp som har till uppgift att testa sökutrustning och sökmetoder som tillämpas idag. Materialen bör ingå i den räddningsutrustning som Swedish Rescue Team förfogar över. Ingen teknisk utrustning kan konkurrera ut hunden när det gäller säkerheten i att markera levande och döda människor. Dyra projekt har pågått i några år i form av elektronisk näsa och radarteknik. Att överhuvudtaget komma i närheten av hundens kapacitet lär dröja många år och generera stora kostnader. Detta ger fog för att ifråga-sätta kostnaden med nyttan av projekten för räddningstjänsten. 2.5.4 Stabilitetsproblemen Raset i Ronan Point, London, 1968 brukar betraktas som väckarklockan som talade om att byggnader kunde vara förvånansvärt ömtåliga även om de var byggda enligt gällande normer. Sune Granström, Tyrén AB, genomförde 1977 en kunskapsinventering inom området som behandlar byggnaders beteende vid överpåverkningar och fortskridande ras (Granström 1977). Han nämner speciellt Storbrittannien som ledande inom forskningen och nämner en sammanställning i bokform av ett stort antal skadefall (Scott, 1976). Storbrittannien anses ha en god tradition i att dokumentera inträffade skadefall, där man sakligt och ut-tömmande redovisar dessa. USA har på senare år kommit långt i att bemästra stabilitetsproblem vid byggnadsras. Man utbildar speciella "Structural Engineers" som har till uppgift att kontinuerligt analysera byggnadens stabilitet. Man har också speciella utbildningsprogram som på ett praktiskt och detaljerat sätt beskriver hur man stabiliserar en byggnad under pågående räddningsinsats. Utbildningsprogrammet kan man ta del av i en artikelserie i Fire Engineering (O’Conell 1993-1995). I Sverige finns kunskapen hos byggnadsingenjörer på t ex stadsbyggnadskontoret. Efter besök och intervjuer anser man på räddningstjänsterna att man varken har kunskapen eller resursen till att själva analysera och stabilisera en byggnad. De som är mest lämpade att stabilisera och utföra nödvändiga stabiliseringsåtgärder är byggbranschen. (foto) Bild 13/13. Byggbranschen har resurser och kunskap när det gäller stöttning och stabilisering. Bilden visar explosionspunkten från restaurangen Fontainebleu, Stockholm. 2.5.5 Swedish Rescue Team Mot bakgrund av erfarenheterna från räddningsinsatsen i Armenien 1988, lämnade räddningsverket ett förslag till regeringen om att upprätta en svensk beredskap för katastrofinsatser i andra länder. I 1990 års regleringsbrev fick Räddningsverket i uppdrag att skapa denna beredskap. Tidskravet är att en insats skall vara organiserad och klar att lämna Sverige senast 12-24 timmar efter det att regeringen har fattat beslut om insatsen. En grundtanke hos Räddningsverket för den internationella hjälpverksamheten har varit att genom medverkan i insatserna sprida engagemang för och erfarenheter från hjälpinsatserna. Beredskapsområdena utomlands omfattar för närvarande fyra områden Beredskap för räddningsinsatser (SRSA* RESCUE TEAM) Beredskap för hjälpinsatser vid akuta flyktingkatastrofer (SRSA SUPPORT TEAM) Beredskap för förnödenhetsinsatser (SRSA EMERGENCY TEAM) Beredskap för expertinsatser (SRSA EXPERT TEAM) Fortsättningsvis kommer endast Rescue Team att behandlas. Beredskap Beredskapen bygger i allt väsentligt på snabb tillgång till professionell personal och materiella resurser vid räddningsverket och de kommunala räddningskårerna. Till detta kommer god samverkan med försvars-makten, Landstinget och Svenska Brukshundsklubben. Chefen för insatsstyrkan är en tjänsteman från verket. Huvuddelen av personalen rekryteras från de kommunala räddningskårerna, Landstinget och Räddningsverket, samt i vissa fall Svenska Brukshundsklubben. Räddningsstyrkan organiseras och utrustas med avseende på typ av räddningsinsats, exempelvis jordbävning, översvämning, skogsbrand eller kemikalieolycka. För att klara kravet på mycket snabb insats vid exempelvis jordbävning, där första uppgiften är att rädda överlevande ur rasmassorna, har en särskild personell och materiell beredskap byggts upp. Styrkan är upp-byggd av standardiserade enheter med i stort sett likadan räddnings-utrustning som finns vid kårerna samt personlig skyddsutrustning. Denna styrka består av 65 personer och 12 räddningshundar vilka är organiserade i en ledningsgrupp för samverkan, en räddningsstab för ledning av insatsen, fyra räddningsgrupper, en uppsamlingsplats för skadade och en underhållsgrupp. I räddningsgrupperna ingår brand-personal och sjuksköterskor samt räddningshundar med förare. (Räddningsverket, Räddningstjänstavdelningen. PM 1996) * SRSA är en förkortning för Swedish Rescue Services Agency. Erfarenheter Swedish Rescue Team har idag inga egna erfarenheter från insatser där kunskapen i metod och teknik vid röjning och räddning i rasmassor har ställts på sin spets. Den erfarenhet som finns är från insatsen i Armenien vilken är grundvalen till bildandet av Rescue Team. Räddningsstyrkan i Armenien skickades i tre omgångar där första omgången hade utrustning för syftet att söka och gräva fram människor i rasmassorna. Inriktningen i räddningsarbetet blev dock en annan än planerat. Arbetet avgränsades till att omfatta sökning med räddnings-hundar samt att tillhandahålla och ge instruktioner om utrustningen, såsom uppvärmningsaggregat, tält, skär och kaputrustning m m. Eftersom omfattningen av raserade hus och saknade människor var mycket stor blev taktiken sådan att räddningsgrupperna sökte och markerade var överlevande kunde finnas och lokalbefolkningen fick uppgiften att gräva fram människorna. Metoden att gräva fram människorna beskrivs som "plocke pinn" vilket skedde med enkla verktyg och bara händer vilket var enormt tidsödande. Efter Armenieninsatsen genomfördes en stor övning 1991, "Räddningsövning Karo". Där framkom vissa brister vilka togs tillvara och förbättrades i uppbyggnaden av Swedish Rescue Team. Inom Räddningsverket pågår en översyn av den internationella räddningsstyrkan där rekommendationer från FN organet DHA, erfarenheter från observatörer och samarbetet med de baltiska staterna skall tas till vara. Det innebär bl a att man skall se över utbildning av i första hand ledning av styrkan, förnyelse av teknisk sökutrustning och inrättandet av snabba insatsstyrkor för räddningsinsatser inom Sveriges närområden. (Den svenska räddningsinsatsen i Armenien, Räddningsverket. 1988) Slutsatser Det finns ett stort behov av utbildning på olika nivåer, från ledning av insatsen till räddningsstyrkan. Ett förslag ställdes tidigare i rapporten att tillsätta en arbetsgrupp med personal från observatörsinsatser. Den kunskap och erfarenhet som finns inom gruppen skall tillföras Rescue Team. Swedish Rescue Team nämns endast i samband med internationella insatser. Mitt förslag är att ge Rescue Team förutsättningar att även sättas in nationellt vid behov. 3. Diskussion Under arbetes gång har jag insett att området räddningtjänst vid byggnadsras är oerhört brett. Någon form av begränsning måste ändå ske vilket gjordes med hjälp av de frågeställningar som finns i kapitlet "Syfte". Samtliga frågeställningar är besvarade. En del fakta har kommit fram som jag skulle vilja ha redovisat i rapporten men någonstans måste en punkt slutligen sättas. Därför kommer läsare säkerligen känna att en del saknas och att rapporten inte redovisar någon "djupare" kunskap inom ämnet. Den djupare kunskapen hoppas jag kommer fram i framtida huvudstudier inom räddningstjänst vid byggnadsras. Nedan förs en generell diskussion, och i vissa fall spekulation, inom vissa områden som behöver utvecklas eller förbättras. Observatörsinsatser Det framgår klart, både från observatörsinsatser och intervjuer, att den största bristen inom svensk räddningstjänst är kunskapen om metod och teknik som tillämpas vid ett byggnadsras. Min uppfattning är att observatörsinsatserna bör styras upp på ett bättre sätt av Räddnings-verket. Rapporterna från observatörsinsatser är många gånger allmänt hållna i sin beskrivning av räddningsinsatser på grund av att man inte har fått klara riktlinjer på vad man skall undersöka. Observatören bör ha klara och distinkta problemformuleringar att ta med sig och studera dessa i detalj på plats. Utbildning och övning Under de senaste åren har man kunnat konstatera en ökning av bombattentat och bombhot i det svenska samhället. Både polis och räddningstjänst är väl medvetna om det ökande hotet och scenarior av karaktären byggnadskollaps är inte längre så främmande och avlägset. I framtiden får vi säkert se ett utökat samarbete mellan polis och räddningstjänst i syfte att bemöta de hot som räddningstjänsten kan komma att ställas inför. Vid "Räddningstjänst under höjd beredskap" (RUHB) förutsätter Räddningsverket att frekvensen av skador som medför ras med stor sannolikhet kommer att öka. Utbildning inom hela detta område behöver därför prioriteras. Till detta uppstår följande frågeställningar Hur skall räddningstjänsten öva lokalt för att hålla en acceptabel kunskap och färdighetsnivå inför RUHB? Skall de kommunala kårerna bygga egna övningsanordningar då de själva ansvarar för övningen av räddningsmän och brandpersonal? Eller ska övningarna ske på räddningsverkets skolor? Efter att delvis ha följt en kurs på Sandö Räddningsskola och sett de praktiska övningsmomenten så tror jag att man kan komma fram till bra lösningar på övningsanordningar eller möjlighet till övning. Det behöver inte bli så dyrt om man använder fanatasin och undersöker sin omgivning efter möjligheter till realistiska rasmiljöer för övningsända-mål. Det kan t ex vara ett rivningsobjekt inom kommunen, dagbrott eller gruvor där bolaget kan anordna ett ras. Större övningar med medicinsk personal, räddningshundar, försvarsmakten med flera kan däremot hållas på Räddningsverkets skolor. Ledning Ett stort behov vid en katastrof är att upprätta en fast organisation och ledning av räddningsarbetet på ett tidigt stadium av räddnings-enheterna. Efter en intervjustudie genomförd av Tekniska Högskolan i Luleå (Beslutsstöd vid räddningsledning) framgick det att svårigheter under insatser handlar om bristande rutin och övning, bristande samband och kommunikation samt problem med stabsuppbyggnaden vid uppväxlingen från en mindre till en större insats. Det vore därför en fördel om det fanns en inövad stabsfunktion som kan sättas in vid större insatser i Sverige som uppbackning i en ledningsfunktion. Räddningsverket har en beredskap, Support Team, som skall kunna rycka ut vid internationella katastrofer och ge stöd med logistik och kommunikation. Idag är det inte meningen att Support Team skall användas nationellt. Ett förslag är att utreda vilka förutsättningar som finns för Support Team att engageras nationellt. Ammoniakolyckan i Kävlinge april 1996 är ett exempel nära i tiden där beredskapen i ledning och samordning ställdes på svåra prov. Inom Malmöhus län har man inrättat en länsövergripande beredskap i samband med stora och resurskrävande olyckor och detta visade sig fungera mycket bra. För mer information om räddningsarbetet hänvisas till rapporten Stora olyckor,. ammoniakolyckan i Kävlinge april 1996. Resursfrågor Ett sätt att uppnå en beredskap inför en stor olycka i Sverige är att skapa regionala räddningsresurser inom ramen för den samverkan som sker idag mellan kommuner. Enskild kår har inte förutsättningarna att hålla resurser och kunskap som täcker behoven vid en insats i ett katastrofområde. En regional räddningsresurs kan även sättas in som förstärkning till andra regioner där en katastrof har inträffat. En koppling till byggnadsbranschens resurser (BRB) är naturlig vid en uppbyggnad av regional räddningsresurs, eftersom respektive kommun skall teckna avtal med lokalt byggföretag för att få tillgång till resurser. En intressant tanke är att genom EU:s samarbete skapa räddningsteam inom Europa liknande de räddningsteam som finns i USA. Varje land svarar för att upprätta ett komplett Rescue Team som kan sättas in inom EU:s gränser och där Swedish Rescue Team kan vara en del. Här kan de regionala räddningsresurserna inom Sverige spela en viktig roll då det gäller utrustning och ledningssamordning om ett europeiskt räddningsteam blir aktuellt i framtiden. Typhuskatalogen Typhuskatalogen ger en generell beskrivning av de vanligaste hustyperna vad gäller konstruktionssätt, dimensioner, våningsplan och i vissa fall lägenheter. Förslag har lagts fram tidigare i rapporten för utveckling av Typhuskatalogen till att innehålla ett mer utförligt stycke som behandlar räddningstjänst, resursbehov och risker. Typhusatalogen kan användas som ett underlag för att få igång dialogen mellan Räddningstjänst och byggbransch vad gäller behov av resurser vid räddningstjänst under höjd beredskap. Den utvecklade typhuskatalogen kan också användas som ett instrument för räddningstjänsten att identifiera problem i egen befintlig bebyggelse under höjd beredskap, t ex bebyggelse i närheten av riskobjekt Angående datormodellen VEBE så har inte tid funnits att sätta sig in i projektet och har därför inte tillräcklig insikt för att kunna föra någon diskussion i ämnet. Idag används VEBE främst för dimensionering av räddningstjänsten under höjd beredskap för kommunernas nya räddningstjänstplaner. Datormodellens användningsområde för fredstida olyckor berör gasolutsläpp och detonation i byggnader. Vid årsskiftet 96/97 sätter man punkt för projektet för utvärdering och i ett senare skede skall Räddningsverket ta ställning för om vidareutveckling skall ske.