Vid analytisk dimensionering av brandskyddet i en byggnad är en riskvärdering nödvändig för att verifiera att en lösning är tillräckligt säkert för att uppnå kraven i Boverkets byggregler (BBR). Att värderingen av risk sker på ett trovärdigt och tillförlitligt sätt är en förutsättning för att verifiering ska utgöra ett kvitto på att byggreglerna efterlevs. Det är också en förutsättning för att kontroll av projekteringen skall kunna ske och att eventuella felaktigheter ska kunna identifieras. Vid en genomgång av de tillvägagångssätt som används vid projektering framkom att kvalitén vid verifiering ofta är otillräcklig. En starkt bidragande orsak är att vägledning saknas. I föreskriften ges knapphändig vägledning om: tillvägagångssätt, val av analysmetod, beräkningsmodeller, riskmått och indata. Enligt tidigare studier finns det anledning att bekymra sig. Syftet med det här projektet är att belysa problematiken i samband med värdering av risk vid brandteknisk dimensionerig av utrymningssäkerhet. Arbetet har framförallt inriktats på att studera: • hur risken varierar i en klass av byggnader där förenklad dimensionering tillämpats, • hur olika riskmått lämpar sig att användas vid analys och värdering av brandrisk, • riskbidraget från allvarliga bränder, • brister i tillvägagångssätt som idag tillämpas vid verifiering samt • hur risknivån i förenklad dimensionering kan användas som underlag vid verifiering av en analytisk dimensionering. En riskanalysmetod utvecklades och applicerades på en kyrka som även är representativ för andra typer av samlingslokaler, t.ex. föreläsningslokaler, klassrum och biografer. I riskanalysen studerades riskbidraget från två typbränder, dels en brand i en samlingslokal och dels en brand i ett intilliggande utrymme. För varje typbrand analyserades ett stort antal möjliga situationer (scenarier). En omfattande känslighetsanalys av riskberäkningarna utfördes genom att indata varierades systematiskt och effekten på utdata analyserades. Analysen syftade till att identifiera vilka variabler som påverkade den beräknade risken mest. Dessutom har förmågan att återspegla förändringen i risk hos olika typer av riskmått studerats. Ambitionen var både att utvärdera vilka riskmått som lämpade sig för att använda vid värdering av risk, men även vilket eller vilka riskmått som kan användas för att studera variationen i risknivå för en klass av byggnader. Slutligen valdes riskmåtten medelrisk, individrisk och individrisk för den sämst belägna personen för att studera risknivån till följd av förenklad dimensionering i en osäkerhetsanalys för en hel klass av samlingslokaler. Klassen av byggnader definierades genom variationsintervall för variablerna area och höjd. Variationen i risknivå visade sig vara stor för den aktuella typen av samlingslokaler. Detta är känt sedan tidigare, men de undersökningarna har utförts med riskmått som baseras på enstaka scenarier. I riskanalysen i detta projekt studerades olika typbränder och en större uppsättning scenarier. I osäkerhetsanalysen konstaterades att: • i vissa lokaler är risknivån väsentligt högre än den genomsnittliga nivån, • mindre lokaler, speciellt med låg takhöjd, utmärker sig tydligast, • andra variabler som har stor inverkan på risknivån är antalet personer i byggnaden och antalet utgångar och • det är nödvändigt att ta hänsyn till riskbidraget från lite allvarligare bränder än vad som normalt studeras vid verifiering. Ett sådant exempel är när en brand startar i ett intilliggande utrymme. Slutsatsen blir att det är nödvändigt att utveckla en verifieringsmetodik som även väger in riskbidraget från fler än några enstaka scenarier när bedömningen görs om en byggnad är tillräckligt säker eller inte. I rapporten lämnas förslag på hur spridningen i risknivå till följd av förenklad dimensionering kan reduceras. Med riskanalysmetodiken går det att studera hur effekten av en förändring av förenklad dimensionering påverkar risknivån. En sådan analys är nödvändig om utvecklingen av förenklad dimensionering ska anses vara vetenskapligt grundad och inte enbart baseras på bedömningar. Projektet resulterar i följande övergripande slutsatser: • En revision av förenklad dimensionering förefaller vara nödvändig. Risknivån varierar mycket för den typ av samlingslokaler som studeras. För vissa lokaler bedöms risknivån vara så hög att det kan ifrågasättas om den verkligen är acceptabel. • Det saknas dimensioneringskriterier att använda vid analytisk dimensionering. En relativ jämförelse med förenklad dimensionering är idag det enda sätt att visa att kraven i byggreglerna efterlevs. • Tydligare riktlinjer måste tas fram för värdering av risk vid verifiering. Dessa riktlinjer syftar till att säkerställa kvalitén på byggnadstekniskt brandskydd. • Vid verifiering är det nödvändigt att värdera alla scenarier vars riskbidrag påverkas i samband med analytisk dimensionering, för att kunna uttala sig om den totala risken blivit högre eller lägre vid förenklad dimensionering. • Grova fel och extrema händelser är inte lämpliga att hantera med analytisk dimensionering. I stället bör andra typer av åtgärder användas, t.ex. systematiskt brandskyddsarbete. Om ambitionen finns att sänka risknivån till följd av förenklad dimensionering rekommenderas följande: • Automatisk detektion av brand i intilliggande utrymmen till samlingslokaler. • Begränsa personantalet i samlingslokaler eller dimensionera för det antal som maximalt kan nyttja lokalen. • Höj säkerheten i små lokaler med låg takhöjd, t.ex. genom att kräva fler utgångar eller genom andra skyddsåtgärder som kopplas till lokalens volym.