Mark kan vara naturligt sur, vilket sammanhänger med den kemiska sammansättningen hos de mineral som bygger upp jordtäcket. Försurning innebär att surhetsgraden ökar. Den kan spåras via förändringar i basmättningsgraden och pH i marken. Försurningen av marken orsakas av olika processer. Nedfall av svavelsyra och salpetersyra från atmosfären försurar både humuslager och djupare liggande lager och därmed också yt- och grundvatten. Den biologiska försurningen, som innebär att växterna tar upp ett överskott av baskatjoner (Ca, Mg), påverkar främst humuslagret och har ingen eller liten betydelse för försurningen av yt- och grundvatten. Det finns olika buffrande system i marken. Dessa fördröjer effekterna av syratillförseln. Om syratillförseln skulle upphöra skulle buffringen dock även leda till att återhämtningen går långsamt. Vid försurning utlakas viktiga ämnen (Ca, Mg) för växterna. Giftiga metaller (t ex Al) frigörs. Fosfor binds och blir mindre tillgängligt för växterna. Det är om detta som skriften handlar.