Genom ett inlett arbete med att reformera Räddningstjänstlagen, vilket resulterat i en proposition till ny lag, har ett nytt politikområde framträtt rörande medborgarnas skydd mot olyckor. I lagförslaget – Lag om skydd mot olyckor – anges tydligt att som nationellt mål skall gälla att alla människor i landet skall ha ett tillfredställande och likvärdigt skydd mot olyckor, med hänsyn taget till de lokala förhållandena. Ansvaret för detta faller på kommunerna som skall redovisa sitt arbete inom förebyggandet av olyckor och räddningstjänst i särskilda handlingsprogram. Genom framställandet av propositionen har en rad problem och frågor väckts. Detta gäller främst kring hur de intentioner regeringen har med handlingsprogram skall översättas i kommunerna till ett arbete som faktiskt bidrar till en effektivare räddningstjänst och ett ökat skydd mot olyckor för medborgarna. I handlingsprogrammen skall målen anges för kommunens verksamhet samt redogöras för de olycksrisker som finns i kommunen och som kan leda till räddningsinsatser. Till detta skall redovisas hur kommunens förebyggande verksamhet är ordnad och hur den planeras. Vidare skall även förmågan – och den förmåga kommunen avser att skaffa sig – att utföra räddningsinsatser anges. En mycket viktig fråga för kommunerna är huruvida det förebyggande arbetet skall bedrivas mot alla olyckstyper i samhället eller endast de som kan föranleda räddningsinsatser. Oavsett vilket, bör handlingsprogrammen omfatta skydd mot olyckor i ett större perspektiv än vad som är fallet i dagens räddningstjänstplaner, och innefatta även skydd mot andra olyckor än enbart bränder. Synen på handlingsprogram i detta arbete är att de skall syfta till att generera en trygg och säker miljö för medborgarna och möjliggöra att kommunens resurser inom skydd mot olyckor används så effektivt som möjligt. I framtiden bör då kommunen vara den centrala arenan för skydd mot olyckor, utifrån vilken samordning och samverkan leds. Detta kan den endast bli om arbetet med handlingsprogram för skydd mot olyckor tas på största allvar. När beslut skall fattas om hur kommunens förebyggande verksamhet skall ordnas och planeras baseras dessa beslut på fakta och politiska värderingar. För att stödja kommunernas ledning i dessa beslut, göra målstyrningen effektiv och verksamheten kostnadseffektiv, krävs ett organiserat arbete med analyser av nuvarande situation – lokala förhållanden – samt förslag till åtgärder som leder till förbättringar. Dessa analyser kallas i dokumenterad form i detta arbete för beslutsunderlag. De olyckor, risker och hot som finns i samhället spänner över ett stort konsekvensspektrum, allt ifrån fallolyckor hos äldre till stora händelser i ofred. Det kan vara svårt att samtidigt både se helheten och ingående studera delmängder av samhällets säkerhetsarbete. Det är rimligt att tro att analyserna därför bör delas upp i flera olika beslutsunderlag. Dels för att behålla fokus på det som studeras och dels för att överkomma problem med att jämföra vitt skilda konsekvenser i olika sammanhang. I detta arbete har en indelning föreslagits i fyra stycken beslutsunderlag: Beslutsunderlag för vardagsolyckor, riskanalys för storolyckor, sårbarhetsanalys och analys av förutsättningar vid höjd beredskap. Samtliga beslutsunderlag bör innefatta förutsättningar och förmåga att genomföra räddningsinsatser. I detta arbete ligger fokus på innehåll och uppbyggnad av beslutsunderlag för vardagsolyckor med konsekvens på människors liv och hälsa. Syftet med beslutsunderlag är att utgöra en faktabas genom att redogöra för de lokala förhållandena. Vidare är syftet att ge en bedömning av troliga utfall av olika handlingsalternativ samt ge stöd för hur kommunens mål kan mätas och följas upp. Kraven som kan ställas på beslutsunderlagen kan sammanfattas med att de bör vara tydliga och förståeliga, framtagna i samförstånd, grundlagda i kommunens helhetssyn samt dokumenterade och lättillgängliga. Utgångspunkten för denna rapport är de krav som ställs på handlingsprogram i den föreslagna lagtexten. Till grund för analysen ligger de intryck och fakta författarna införskaffat, främst från förarbetena till förslaget om ny lag om skydd mot olyckor och genom platsbesök hos viktiga aktörer. Utifrån kraven i lagförslaget ges ett förslag på innehåll och uppbyggnad av handlingsprogram för skydd mot olyckor som bygger på en kommungemensam del som beskriver de lokala förhållandena, de uppsatta målen och hur säkerhetsarbetet är ordnat. Till detta knyts förvaltningsspecifika delar där förvaltningarnas åtaganden, processer och resurser redovisas. På samma sätt som ekonomi, miljöfrågor och jämställdhet hanteras, kräver även framtagande av beslutsunderlag och handlingsprogram ett effektivt tvärsektoriellt samarbete i kommunen. Organisationen kring arbetet med kommunala handlingsprogram bör formas för att stödja den process som leder till ett antaget handlingsprogram, från analys av lokala förhållanden via antagande av handlingsprogram fram till utvärdering och uppföljning. I denna process har i detta arbete tre viktiga funktioner identifierats: styrande funktion, analyserande funktion och verkställande funktion. Processen präglas av ett stort behov av kompetens, resurser, samordning och samverkan och hur väl denna kan genomföras är direkt beroende på hur väl dessa behov tillfredställs. För att tillfredställa behoven av beslutsunderlag för vardagsolyckor visas på hur grundliga analyser av olycksrelaterade indata kan genomföras. Detta arbete beskriver innehåll, ingående indata samt behandlingen av dessa data till slutlig olycksstatistik, prognos över olycksutveckling och risker för enskilda medborgare. De mest centrala parametrarna vid olycksregistreringen är indelning i olyckstyper samt platsspecifikation. Olycksstatistiken förslås i detta arbete redovisas i olika konsekvensklasser: döda, svårt skadade och lindrigt skadade. De viktigaste mått som presenteras är antal, incidens, förlorade levnadsår, vårdtid och olyckors andel av totala konsekvensklassen (alla orsaker). Till detta knyts skyddsnivåer, sociala och demografiska data, olycksförloppsutredningar, extern olycksstatistik samt inventering av särskilda riskmiljöer. Denna modell ger kommunerna ett verktyg, för framtagandet av nämnda beslutsunderlag, att utgöra kunskapsbasen vid formulerandet av kommunens handlingsprogram för skydd mot olyckor. När detaljnivån blir för hög eller samplingsrymden blir för liten i tid eller rum räcker inte det statistiska underlaget till för att dra tillräckligt kvalificerade slutsatser om en kommuns olycksrisker. Allmänt gäller att enbart använda dödsolyckor som underlag ger en mycket svårtolkad bild då underlaget ofta blir litet och slumpmässiga variationer stora. Det krävs insamling av information om svårt skadade och gärna även lindrigt skadade till följd av olyckor. En sådan informationsinsamling kräver sjukvårdens samarbete. Ett komplement till att studera incidensen i olycksfall direkt kan vara att hitta andra, informationssvagare mätbara attribut som beskriver skyddet mot olyckor på ett godtagbart sätt, till exempel förekomsten av fungerande brandvarnare. För att förenkla uppföljningen samt ge kommunens beslutsfattare stöd vid framtagandet av mätbara målformuleringar inom skydd mot olyckor kan ett antal mätbara attribut knytas till en målhierarki och ett övergripande skade- och målindex beräknas. Att i förväg utvärdera tänkbara handlingsalternativ torde vara det mest kostnadseffektiva sättet att hushålla med resurserna. Ett verktyg för detta är nyttobaserade samhällsekonomiska kalkyler. Dock ställer dessa mycket stora krav på att analysens upplösning speglar beslutsproblemet och att ingående osäkerheter hanteras på ett korrekt sätt. En fallstudie i Malmö har genomförts i ett försök att visa på delar som kan ingå i ett beslutsunderlag för vardagsolyckor baserat på i dagsläget tillgänglig indata. Resultatet håller en hög klass vad gäller att ge en övergripande bild av olyckssituationen. Det som saknas är en finare indelning i stadsdelar och delområden. Detta tillsammans med att kopplingen till demografiska och sociala data saknas har lett till att effekt- och förklaringssamband inte kunnat tydliggöras. Bristen på platsspecifikation i kombination med att leverans av statistiskt material har haft en tidsfördröjning på 1,5 till 2 år har lett till slutsatsen att en egen registrering är att föredra i kommunen. Malmöresultaten visar att fördelningen av olyckor i olika olyckstyper inte skiljer sig så mycket från riket som helhet. Bägge uppvisar en olycksbild där äldre av båda könen är överrepresenterade, huvudsakligen på grund av fallolyckorna, och att män överlag har högre incidens än kvinnor. Abstract Based on a new Swedish legislation for accident prevention and protection the support of the establishment of municipality accident prevention programs with documented basic data sets for decision-making is discussed. A division into four documents of basic data sets is proposed. A process is projected for the production, decree and compliment of municipal accident prevention programmes and the documented basic data sets. Content and structure of the action programmes and basic data sets for decision-making on everyday accidents, with consequence on human life, is presented including some support for formulation of measurable goals and hierarchy of objectives. A case study on Malmö is discussed in this context focused on accident statistics based on available data.