En genomläsning av Carteradministrationens officiella deklarationer under 1977-1978 ger ett otvetydigt intryck av att de svala förbindelserna mellan USA och Västeuropa under första halvan av 1970-talet har efterträtts av en period där Västeuropa på nytt är det viktigaste området för USA:s utrikespolitik. Carter säger sig vilja föra en sk trilateral utrikespolitik med tonvikt på nära samarbete med Västeuropa och Japan. Västeuropa tillerkänns en avsevärt större självständighet som politisk aktör än under Nixon- Kissingerepoken. Carteradministrationen har också uppvärderat den roll USA:s NATO- allierade förväntas spela för att slå vakt om världsfreden och västvärldens egen säkerhet. I handels- och valutafrågor vägrar man emellertid att gå västeuropeerna till mötes i deras krav på en starkare koppling av dollarkursen till andra valutor. Carter har också en delvis annorlunda syn på kärnvapenspridning och mänskliga rättigheter än sina västeuropeiska allierade. Trots sådana meningsskiljaktigheter måste den nya amerikanska regeringens officiella attityd gentemot Västeuropa anses innebära ett allvarligt försök att återupprätta den transatlantiska gemenskapen till en liknande nivå som under 1950- och 1960-talen.