Vid mitten av 1970-talet pågick i USA en intensiv debatt om grundläggande riktlinjer för den amerikanska utrikespolitiken. Det kalla krigets trossatser och verklighetsbeskrivningar ansågs i allmänhet föråldrade, men någon enighet om USA:s framtida roll i världspolitiken fanns inte. När Jimmy Carter tillträdde i Vita Huset i januari 1977 var därför en av hans främsta uppgifter att bringa ordning i denna dabatt och söka hitta ett realistiskt rättesnöre för USA:s hållning gentemot omvärlden. Efter nära två år med Carter vid makten kan ett ganska tydligt mönster utskiljas i den nya administrationens utrikespolitiska uttalanden, även om det faktiska handlandet på enskilda områden avviker från officiella målsättningar. I största korthet kan den preliminära "Carterdoktrinen" sammanfattas sålunda: ökad tonvikt på förhållandet till Västeuropa och Japan; användandet av USA:s ekonomiska och tekniska resurser som internationella maktmedel snarare än rustningar och militärallianser; beredskap att samarbeta med alla tänkbara stater - oavsett ideologi - som följer vissa grundläggande spelregler för internationellt umgänge.