Sammanfattning Denna rapport är framtagen på uppdrag av Räddningsverket. Här presenteras en diskussion om riskkommunikation och angränsande frågeställningar liksom också ett antal exempel på situationer där riskkommunikation skulle kunna vara mer eller mindre framträdande. Vanligtvis ses information som en företeelse där någon meddelar andra något som sändaren/meddelaren anser vara betydelsefullt att få vidarefört. Det är då fråga om en envägssändning, där man hoppas att de avsedda mottagarna ska anamma informationen. Kommunikation däremot förutsätter i detta sammanhang att såväl sändare som mottagare ömsevis är mottagare och sändare. Vad man brukar kalla tvåvägskommunikation för att vara en smula övertydlig. I rapporten behandlas också frågan om vad risk är och kan vara samt det viktiga i att riskbedömning och -uppfattning görs av många befattningshavare och specialister men också av allmänheten som i detta avseende är att betrakta som lekmän. Oavsett om bedömningen görs av fackmän eller av lekmän är den subjektiv, d v s den bygger på människornas aktuella föreställningsvärld. I mycket är massmedier till stor hjälp och stort stöd i samband med riskinformation men de förbises i stor utsträckning i anslutning till riskkommunikation, d v s de används i alltför stor utsträckning enbart för att få ut meddelanden och i alltför liten utsträckning för att få in synpunkter från den berörda allmänheten. Förutom denna genomgång som ovan antytts presenteras och diskuteras fem fall från verkligheten: en vattenförorening i ett mindre samhälle, Björsäter, det ständigt sabotage- och bombhotade bussbolaget Egged i Israel, risken för spridning av ammoniumgas i Kävlinge, det oväntade raset i Tuve där mer än hundra villor demolerades samt riskerna med kärnkraft och erfarenhet från övningar. Som samlande slutsats kommer vi inte oväntat fram till att kommunikationsaspekten är alltför försummad i alltför många sammanhang.