Antagonistiska risker, det vill säga risker relaterade till handlingar utförda med uppsåt, utgör ett bidrag till den totala riskbilden i ett företag. Inställningen till antagonistiska risker har för många förändrats sedan bland annat terrorattacken mot USA den 11 september 2001. Den förändrade inställningen medför ett ökat intresse att ta hänsyn till även dessa risker i en verksamhets riskhanteringsarbete. Genom en samordnad hantering av antagonistiska risker och olycksrelaterade risker finns det hos författarna förhoppningar om att samordningsvinster kan göras inom ett företag. Projektet syftar till att identifiera möjligheter och problem med en integration av hanteringen av antagonistiska och olycksrelaterade risker utifrån två konsultföretags arbetssätt. De två konsultföretagen är AB Ångpanneföreningen som hanterar olycksrelaterade och SecMentor A/S som hanterar antagonistiska risker. AB Ångpanneföreningen och SecMentor A/S är konsultföretag som används av andra företag som externa aktörer för att hjälpa till med hanteringen av riskerna på företaget. För att kunna identifiera möjligheter och problem med en integration av arbetssätten, har författarna utfört en analys där hanteringen av riskerna jämförs med varandra. Analysen är utförd efter ett antal komponenter, som författarna anser påverka ett företags riskhantering. De olika komponenterna är: • Riskhanteringsprocessen, där AB Ångpanneföreningens arbetssätt representeras av IEC’s modell och SecMentor A/S arbetssätt representeras av FEMA’s modell för hantering av antagonistiska risker. • Drivkrafter – anledningarna till att företag arbetar med riskhantering. • Utbildning och kompetenser – den utbildning och kompetens som finns hos de som utför arbetet. • Ledning och styrning av riskhantering med hjälp av COSO’s ramverk för ERM. I analysen jämförs områdena med varandra, komponent för komponent, för att författarna ska kunna resonera kring vad de anser är möjligheter och problem med en integration av arbetet med riskerna. Analysen visar att det finns vissa möjligheter att integrera arbetet med olycksrelaterade och antagonistsiska risker enligt IEC’s och FEMA’s modeller. Författarna menar att det till viss del handlar om samma händelseförlopp, när en händelse väl inträffat. Därför anser de att vissa delar av konsekvensberäkningen och riskresponsen, enligt IEC’s och FEMA’s modeller, bör kunna ske gemensamt eller åtminstone samtidigt. Författarna har dock även identifierat en del problem där de anser att tillvägagångssättet skiljer sig för mycket mellan de båda risktyperna. Exempelvis skiljer sig sannolikhetsbedömningen för mycket mellan IEC’s och FEMA’s modeller för att samma riskanalysmodeller ska kunna användas. Problemet med sannolikhetsbedömningen medför i sin tur flera andra problem. Till exempel kan det vara svårt att använda samma riskmått om riskernas sannolikhet inte är beräknade på samma sätt. För att validera resultatet från analysen, utfördes telefonintervjuer med ett antal yrkesverksamma personer. Intervjuerna utfördes för att ta reda på vad de yrkesverksamma ansåg vara möjligheter och problem med en integration. Intervjuerna användes även till att kontrollera om de komponenter som användes i analysen var väsentliga och om de övergripande slutsatserna var rimliga. Resultatet från intervjuerna visar att intervjupersonerna i stor utsträckning är samstämmiga. Samtliga ansåg att det i riskhanteringsprocessen finns möjligheter för en integration av beräkningen av konsekvenser samt arbetet med åtgärdsalternativ för att minska respektive risk. Vidare tyckte de att alla risker inom ett företag ska hanteras med ett och samma riskhanteringssystem, för att skapa en övergripande riskbild för ledningen. Dock ansåg de, precis som författarna, att sannolikhetsbedömningen skiljer sig allt för mycket mellan risktyperna för att den ska kunna ske integrerat. Valideringen, med hjälp av intervjuerna, av de komponenter som används i analysen visar att de använda komponenterna kan anses vara väsentliga. Vid en jämförelse mellan resultatet från analysen och intervjuerna kan både likheter och skillnader ses. Både intervjupersonerna och författarna hade exempelvis samma uppfattning om konsekvensberäkningen, riskresponsen och sannolikhetsbedömningen. Det fanns dock även skillnader mellan intervjupersonernas åsikter och analysen. Författarna tar till exempel upp drivkrafterna som något som kan skapa problem, medan intervjupersonerna inte nämner det som ett problem.