Sammanfattning På uppdrag av Räddningsverket (SRV) har nedanstående projekt genomförts under året 2000. Huvudsyftet med projektet har varit att utvärdera hur realtidsöverförda flygbilder från en autonom farkost, i detta fall en autonom minihelikopter, presenterade för en ansvarig räddningsledare, kan effektivisera räddningsinsatser vid en skadeplats. Det andra syftet var att utvärdera vilken hårdvara som är lämpligast att använda sig av med hänsyn tagen till kvalitet, driftsäkerhet, räckvidd mm. Projektet genomfördes i tre moment. I en förstudie analyserades applikationen och behovet med mål att upprätta en kravspecifikation och detaljplan för fälttesterna. Därefter gjordes en applikationsanpassning där farkosten bestyckades och systemet anpassades till de uppgifter som skulle utföras. Den avslutande fasen utgjordes av fälttester där flygning och datainsamling i verklig eller nära verklig miljö genomfördes. En undersökning genomfördes för att ta reda på vilka system för bildupptagning, nedlänkning av bild etc. som fanns att tillgå på marknaden. Därefter fastställdes en specifikation på vad detta system skulle innehålla. Applikationsanpassningen, som var tänkt att vara en i tiden separat del i projektet, kom att ”rinna över” och pågå även under fälttesterna ända till projektets slut. Proven började med ett bildupptagningssystem som egentligen är framtaget för fullstora helikoptrar. När proven fortskred, övergick man till ett speciellt framtaget system som fungerade helt integrerat med den autonoma farkosten, som vägde mindre och som gav möjlighet att zooma in till full telebild med bibehållen god skärpa och relativ skakfri bild. Styrning av kamerasystemet som i början sköttes med vanlig radiostyrning vars räckvidd visade sig vara otillräcklig, sker nu med hjälp av dator, antingen via styrspak och/eller tangentbord, samt datalänk. Detta har medfört en kraftigt förbättrad räckvidd samt bättre kontroll och precision över styrfunktioner med bl.a. möjlighet att spela in t.ex. styrsekvenser till kameragimbalen och upprepa dessa. En medveten begränsning i de praktiska proven var den bildlänk som användes och vars räckvidd var begränsad till ca 500 meter. Detta på grund av att i proven skulle en större räckvidd ej behövas. Vid den sista demonstrationen kunde rörlig- och stillbild, GPS-information samt kameravinklar levereras till räddningsledning på marken som i övningar använde denna som underlag i sitt arbete. Abstract The possibilities and effects of sending live aerial video surveillance of an emergency site/area from an autonomous helicopter to a mobile ground control center was tested and evaluated by rescue management teams and the autonomous flying platform system crew. The project was carried out on behalf of the Swedish Rescue Services Agency in the year of 2000. The project had two main objectives. The first was to analyze the usefulness of live aerial video coverage of a emergency/catastrophe fighting operation for all personnel involved. The second objective was to do a quality, reliability, transmitting range, market and cost analyses of various alternatives for aerial video- and transmission equipment. A low effect 25 mW analogue video link system was used for this project. The range was only 0,5 kilometer just to test and demonstrate the possibilities within the project outlines. During all the tests two types of gyro stabilized camera platforms were used, both equipped with a video camera (MiniDV (digital video)). Live video from the helicopter above the catastrophe area was successfully down linked and received at the mobile ground control center or the rescue management center building. GPS information was transmitted and displayed in the live video image. This report present the results of the tests along with some of the experiences, general opinions and various ideas for future applications from the rescue personnel which participated in the project.