Den 11 september 2001 är ett datum som kommer att gå till historien. Då inträffade den hittills värsta terroristattacken som drabbat ett modernt samhälle. Nästan 3 000 människor dog när World Trade Center på Manhattan kollapsade. Händelsen är dessutom den värsta katastrof som någonsin drabbat ett brandförsvar, 343 brandmän och befäl dog. Det är en ofattbar hög siffra. Metoden som terroristerna använde var förödande. Två fulltankade passagerarflygplan av typ Boeing 767, kapades och styrdes in i varsin tornbyggnad. Resultatet blev förödande med totalt sju kollapsade byggnader. Räddningsinsatserna delades in i två skeden. Första skedet; innan byggnadskollapserna, inriktades räddningsinsatsen på att aktivt hjälpa de som befann sig i tornbyggnaderna att evakuera. Andra skedet; efter byggnadskollapserna, inriktades insatserna på eftersökning av personer i rasmassorna. New Yorks brandförsvars erfarenheter från första skedet är följande: · Det måste finnas en möjlighet för ledningen på skadeplatsen att hantera alla resurser som larmas ut. Massutlarmning av resurser som skedde vid WTC kommer inte ske i framtiden. · Hanteringen av stort antal styrkor på skadeplatsen måste förbättras. · Hanteringen av massevakuering i större byggnader måste förbättras. · Då det finns stora risker för den egna personalen bör antalet insatta styrkor begränsas, när det är fråga om hjälp med evakuering. I inledningsskedet efter kollapserna, var det svåraste att koordinera ett meningsfyllt räddningsarbete efter överlevande. Följande faktorer bidrog till svårigheterna: · Områdets storlek, området med rasmassor var lika stort som 16 fotbollsplaner. · Mängden rasmassor. · Svårigheterna att arbeta och förflytta sig i rasmassorna. · Att det pågick flertalet bränder samtidigt. · Den farliga miljön för räddningsarbetarna. · Brist på lämplig utrustning.