Behovet av särskilda åtgärder mot "svåra påfrestningar" inom hälso- och sjukvården har analyserats. En slutsats är att det finns anledning att utveckla en bättre förmåga att beskriva och bedöma sjukvårdens förmåga i olika situationer. En annan slutsats är att man i första hand bör inrikta sig på åtgärder som ökar möjligheterna att kraftsamla och utnyttja befintliga resurser, t. ex. utveckling av nätverk, rutiner och standards samt legala och administrativa instrument och beslutsordningar som möjliggör en effektiv nationell omfördelning av resurser. Stor vikt bör också läggas vid utveckling av möjlighet, förmåga och mental beredskap att prioritera resurser och patienter i situationer då alla skadade inte kan ges en medicinskt adekvat behandling inom "normala" tidsramar. För materiella investeringar framstår det som särskilt angeläget att förbättra kommunikationsmöjligheterna för sjukvårdens katastrofledning och att i arbetet med att säkra sjukvårdens tekniska försörjning även beakta den vård eller omsorg som bedrivs i annan miljö än på landstingens akutsjukhus.