Enligt lag (2003:778) om skydd mot olyckor skall kommunen när en räddningsinsats är avslutad se till att olyckan undersöks för att i skälig omfattning klarlägga orsakerna till olyckan, olycksförloppet och hur insatsen har genomförts. En del i denna olycksundersökning är den initiala och viktiga datainsamling som varje räddningsledare bör göra i samband med räddningsinsatsen. Syftet med detta projektarbete har varit att undersöka vilka data en räddningsledare bör samla in på skadeplatsen för att underlätta olycksundersökningen och därmed förbättra möjligheterna till att dra lärdom från inträffade olyckor. Under sommaren 2005 bedrev författarna sju veckors fältstudier vid Stockholms brandförsvar, där samtal och mer formella kvalitativa intervjuer varvades med deltagande i utryckningstjänst i syfte att studera räddningsledarens arbete med datainsamling på skadeplats under pågående räddningsinsats. Erfarenheter från kvalitativa intervjuer och observationer från fältstudier har tillsammans med litteraturstudier analyserats. Analysen pekade på en rad brister i räddningsledarens arbete med olycksundersökning i allmänhet och den initiala datainsamlingen i synnerhet. De huvudsakliga bristerna som uppmärksammades var: * Brister på kunskap om olycksundersökningar. * Brister på dokumentation av data. * Brister på strategi och målinriktning med den initiala datainsamlingen Mot bakgrund av dessa brister har resultatet kommit att utformats så som en strategi för datainsamling vilken räddningsledaren bör kunna använda sig av på en skadeplats under pågående räddningsinsats. Många räddningsledare saknar idag en tydlig strategi vid insamlande av data. Genom att införa en metod för datainsamling kan räddningsledarens arbete med att samla in relevanta data understödjas, vilket i sin tur underlättar och höjer kvalitén på olycksundersökningen. Denna metod innefattar såväl användning av ett generellt tankesätt, som olika hjälpmedel i syfte att underlätta insamlandet av data. Det generella tankesättet bör kunna underlätta för räddningsledaren att redogöra för orsakerna till olyckan, olycksförloppet och hur räddningsinsatsen genomförts. Utifrån bedömningen av olika hjälpmedels rimlighet och funktionalitet för dokumentation av data på skadeplatsen, har metoden kommit att innefatta hjälpmedel så som att intervjua, att fotografera samt användning av diktafon. Metoden för datainsamling kan verka som en grund för räddningsledaren utifrån vilken denne sedan kan och bör improvisera. Detta blir viktigt då en räddningsinsats ofta är komplex och många gånger unik i sitt slag, vilket ställer stora krav på räddningsledaren då denne ska driva räddningsinsatsen framåt på ett effektivt sätt och samtidigt samla in data på skadeplatsen. Denna avvägning kan avhjälpas genom att strukturera upp räddningsinsatsen och därmed medvetandegöra räddningsledaren om när denne bör utföra olika moment av datainsamling. Följaktligen delas räddningsinsatsen in i sex faser. Dessa faser är utryckning, framkomst, första angrepp, fortsatt angrepp, efterarbete och slutligen det skede efter vilket räddningstjänsten förklarats avslutad. Med ett sådant angreppssätt erhåller metoden en systematik vilket är en förutsättning för att inte missa väsentliga data från en olycksplats. Slutligen presenteras en tillämpning av denna metod för datainsamling i en generell del och vidare vid de tre specifika olyckstyperna brand i byggnad, trafikolycka samt drunkning och drunkningstillbud.