I denna rapport diskuteras problem vid framställning av uran-233 och dess för- och nackdelar jämfört med uran-235 och plutonium-239 som fissilt material i kärnladdningar. Ett svar söks på frågan om varför uran-233 inte (såvitt känt) använts i kärnladdningar, och i samband med detta skisseras kärnvapenutvecklingen i USA under kriget. Slutsatsen är att valet av fissila material främst betingats av dålig kunskap om grundläggande data och av produktionsmöjligheterna. När problemen med uran-235 och plutonium-239 bemästrats, saknades, bl a av kostnadsskäl, anledning att ställa om produktionen till uran-233. Uran-233 kan dock tänkas erbjuda vissa fördelar för eventuella framtida kärnvapenländer. Tillgången på uran-233 kommer att öka när reaktorer samdrivs på uran-233-torium cykeln tas i bruk. I rapportens sista del ges en översikt av läget för några sådana reaktortyper, och reaktorutvecklingens betydelse för den framtida tillgången på uran-233 berörs. Avslutningsvis ges några exempel på toriumcykelns betydelse i nationella kärnenergiprogram, och i bilagor presenteras tabeller över existerande toriumreserver och över produktionen av toriummineral.