Kommuner har en unik position i säkerhetsarbetet genom att vara nära både medborgarna och de olyckor och skador som drabbar befolkningen. Trots långtgående framsteg inom teknologi och ett etablerat välfärdssamhälle utgör personskador till följd av olyckor ett betydande folkhälsoproblem i Sverige liksom i övriga nordiska länder. De svenska kommunerna har ålagts ett vidsträckt ansvar och förväntas vidta åtgärder inom flera samhällsområden för att värna människornas trygghet och säkerhet. De senaste två decennierna har utvecklingen i allt högre grad inneburit olika former av systematiskt och tvärsektoriellt säkerhetsarbete i kommunerna. I detta arbete används olika verktyg och metoder som hjälpmedel och stöd. Vissa verktyg är obligatoriska att använda enligt lagstiftning medan andra är frivilliga. Denna uppsats syftar till att kartlägga kommunernas användning av några av dessa säkerhetsverktyg, samt att för ett av verktygen – olycksutredning – undersöka i vilken utsträckning några särskilda utredningsmetoder förmår stödja den samlade praktiska hantering som en olycksutredning innebär. Uppsatsen bygger på två delarbeten, varav det ena är publicerat i en internationell vetenskaplig tidskrift och det andra är inskickat för bedömning till en annan tidskrift.