Introduktionen av svaga sk taktiska kärnvapen har medfört att behovet av detektering av olika strålkomponenter ånyo akutaliserats. Då neutronerna utgör en väsentlig del av den utsända primärstrålningen kan behovet av speciell neutron-detektering vara påkallat. Under senare år har kärnvapen med förhöjt strålningsutbyte diskuterats. Dessa vapen benämns ofta neutronbomber. En undersökning av skadebilden från 1-10 kt neutronbomb visar att de områden där enbart strålningen genererar akuta strålskador, medan effekten från den termiska strålningen och stötvågen är av mindre betydelse ur överlevnadssynpunkt, är begränsad till en cirkelring med en radiell utsträckning av några hundratal meter. I dessa områden härrör c:a 50 % av totaldosen rån neutroner. Neutronernas biologiska effekt för akutskador är enligt vad som hittills framkommit nära ett. Nuvarande metod att multiplicera initialstrålningens gammados med två för att erhålla totaldosen är relevant även för dessa hypotetiska neutronvapen. Det finns därför ingen omedelbar anledning att introducera neutrondetektering inom försvaret. Vid omsättning av instrumentparken kan dock neutrondetektering beaktas. I så fall utgör de sk "charge-transfer" kamrarna och biologisk dosimetri intressanta detekteringsprinciper. I rapporten ges en sammanställning av viktigare nu kända detekteringsmetoder.