Sammanfattning Denna uppsats tar upp brandorsaksundersökningar ur ett historiskt perspektiv, beskriver den lagstiftning som reglerar stödet för att utföra sådana undersökningar idag, nuvarande arbetsmiljölagstiftning, vilka hälsovådliga ämnen som kan frigöras i samband med bränder, vilka hälsorisker undersökaren i och med detta riskerar att utsätta sig för samt ger förslag på hur undersökaren ska minimera hälsoriskerna genom att använda adekvat skyddsutrustning. För att ta reda på svaret på de frågor jag ställt mig har jag gjort en litteraturstudie och faktaredovisning samt intervjuat en forskare. Brandorsaksundersökning är en relativt vanlig förekommande arbetsuppgift för en kriminaltekniker. Hur ofta en undersökning företas varierar mellan landets polismyndigheter men när sådan utförs så riskerar undersökaren att exponeras för en mängd hälsovådliga ämnen som frigörs vid bränder, förutom de fysiska hälsorisker som kan uppstå som exempelvis att ett golv ger vika eller att taket rasar in. Några föreskrifter om vilken typ av skyddsutrustning som ska användas finns inte. Idag, till skillnad mot för sjuttio år sedan då lagstiftning om obligatorisk brandundersökning tillkom, vet vi i stor utsträckning vilka ämnen som frigörs vid bränder. Något som däremot inte är känt är hur länge de kvarligger, och hur länge de kan anses utgöra en hälsorisk, i brandresterna. En grupp kemiska ämnen som uppmärksammats på senare år är isocyanater, som kan sägas vara en del av vår vardag då de används bl.a. för framställning av polyuretan (PUR) som exempelvis återfinns som skumgummi i madrasser. Polyuretan i sig utgör ingen hälsofara men då de utsätts för s.k. termisk nedbrytning (höga temperaturer) så bildas höga halter av isocyanater i form av gas och partiklar, halter som ibland är så höga att de nästan är dödliga. Slutsatsen i mitt arbete är att vi idag kan minska hälsoriskerna genom att vänta till brandplatsen är helt avsvalnad och genomventilerad samt använda rätt skyddsutrustning.