Årligen inträffar ett mycket stort antal gräsbränder till följd av oaktsamhet, lek eller felbedömningar i samband med avsiktliga bränningar, vilket motiverar en noggrann brandriskvärdering. Samtidigt skiljer sig gräsbränder från skogsbränder både vad gäller bränslets upptorkningshastighet och dynamik över året liksom även själva brandbeteendet. Den normala brandriskvärderingen för skogsbränder ger därför ingen bra vägledning för gräsbrandrisken. Här rapporteras en försöksserie som genomfördes under våren och försommaren 1998 på uppdrag av Räddningsverket. Fukthalten i gräsförnan mättes gravimetriskt med korta intervall för att kunna jämföras med indexvärden i det kanadensiska brandrisksystemet (Canadian Forest Fire Danger Rating System), vilket baseras på olika vädervariabler. Därtill genomfördes vid ett stort antal tillfällen testbränningar på provytor om 3 x 3m, där brandspridningshastighet,flamlängder och bränslekonsumtion skattades. Dessa (liksom fukthaltsbestämningarna) genomfördes alla mitt på dagen, när brandrisken normalt är som högst. Upptorkningen av gräsförnan var mycket snabb efter regn. Den maximala fukthalten som materialet kunde hålla var ca 400%, vilket dock inte representerar mer än ca 1 mm nederbörd med de förnamängder det här var fråga om (ca 250 g/m2). Det brandriskindex som simulerar fukthalten i finbränslet (FFMC) var generellt ganska väl korrelerat med fukthalten, som dock under särskilt den första upptorkningsfasen kan variera starkt mellan förnabäddens över och undre del. Brandspridningshastigheten beskrevs väl av ISI, ett index som kombinerar FFMC med vindstyrkan. Vid en linjär regression förklarade ISI 55 % av variationen i spridningshastighet vid de testbränningar som utfördes under första delen av försöksperioden, innan årsväxten ännu påverkade brandspridningen. Bränslekonsumtionen var väl korrelerad med fukthalten i den undre delen av bränslebädden, liksom även med FFMC. En gräsbrand kan ibland sprida sig när bara ytskiktet är upptorkat, men ju djupare elden bränner, desto högre blir intensiteten och dess svårare blir bekämpningen. Det kanadensiska brandrisksystemet ger alltså en ganska god bild av "brandrisken" i bränslebäddar som domineras av gräsförna. Så snart årsväxten på allvar bröt igenom bränslebädden (i början av juni) skedde emellertid en markant dämpning av brandspridningshastigheten, till följd av det stora vatteninnehållet i det färska gräset och örterna. Därefter genererade provbränningarna inte i något fall snabb brandspridning trots stundtals höga indexvärden. Det står därför klart att brandriskindex måste kombineras med en modellering av inväxning av färsk vegetation. En annan process som bör analyseras vidare är inverkan av snöpressning av bränslebädden under vintern, vilken skiljer sig väsentligt mellan olika delar av landet. Likaså kan det behövas en bättre analys av hur brandrisken varierar under dygnet, på grund av gräsförnans snabba fuktutbyte med atmosfären.