På begäran har kalkprover ur vid ÖVS' kallförråd lagerfört kalkparti undersökts beträffande koldioxidabsorptionskapacitet m m. Den funna koldioxidabsorptionskapaciteten varierar mellan 25 % under normalvärdet (prov från plastpåsar) och 40 % över detsamma (tunna 94). Luftmotståndet var lågt (50 % av max tillåtet) vid låg absorptionskapacitet och högt (ca 140 % mer än max tillåtet) vid hög absorptionskapacitet. För jämförelse kan nämnas, att absorptionskapaciteten hos ett tidigare undersökt utfallsprov låg ca 10 % över normalvärdet och att tryckfallet då var 20 % mer än max tillåtet. Avnötningshållfastheten i nu undersökta prover var lägre än i tidigare undersökt utfallsprov, 0,82 mot 0,87. Luftmotståndet i undersökta kalkfyllda kalkpatroner var praktiskt taget normalt och bör ej nämnvärt ha kunnat påverka andningsarbetet. Vatten- och koldioxidhalt var högre än i utfallsprovet. Det synes inte uteslutet, att en kvalitetsförsämring inträtt under lagring av kalken i kallförråd. Framför allt visar sig detta i försämrad hållfasthet, vilket visserligen kan medföra förhöjd koldioxidabsorptionskapacitet men även ökat luftmotstånd på grund av ökning av antalet mycket små korn. Resultatet bör föranleda ändring av lagringsbetingelserna, så att kalkpartiet i fortsättningen lagras i jämn temperatur, som ej tillåtes sjunka under fryspunkten.