Under åren 1997-1999 har försök med överföring av rörliga bilder från flygplan till räddningsledare på marken genomförts i Dalarnas län. Försöken under 1997 redovisas i en särskild rapport som fokuserar på utrustning och tekniska lösningar för att få ett fungerande system till låg kostnad. Under 1998-99 så har försöket mer fokuserat på användningen av bildöverföring i verksamheten samt förbättringar och kompletteringar av befintligt system. För försöken har den befintliga brandflygorganisationen använts, där länet är organiserat i tre övervakningsslingor med FFK som huvudansvarig och åtta medverkande flygklubbar. Länet består av 15 kommuner. Målsättningen har varit att alla som ingår i skogsbrandflyget skulle kunna handha utrustningen. Samtliga slingor har disponerat en sändarenhet med kamera och samtliga plan har efterhand installerat fast antenn. Vidare så disponerar skogsbrandflyget över en mottagarenhet i reserv för övning och i det fall räddningstjänsten saknar mottagare eller den går sönder. Länet har under det senaste året haft tre mobila mottagarenheter utplacerade vid räddningstjänsterna i Rättvik, Älvdalen och Ludvika samt två fasta anläggningar installerade vid räddningstjänsten i Rättvik och Mora. En av förutsättningarna då projektet initierades var att systemet skulle vara förhållandevis billigt, vilket då ger att de komponenter som ingår i stort är hyllvaror från våra vanlig konsumentbutiker. De kameror som använts är av modellen SONY Handycam, men ger en förhållandevis bra bildkvalitet. Ljudöverföringen har förbättrats med en specialtillverkad dämpsats och ljudupptagningen från planet kan inkludera alla sambandsmedel, flygradio, räddningstjänstens samband och samtal i planet. Med GPS (global positioning system) kan positionsangivelser presenteras i bilden på de markbaserade monitorerna. Som sändare har tre analoga 12-volts videolänksändare använts. Då det gäller antenner så har detta varit föremål för många av de fältförsök som genomförts. Här har olika typer av riktantenner och runt om strålande antenner provats. På två räddningstjänster har riktantenner installerats i master. Antennerna har försetts med motor och kan styras från en manöverenhet på stationen. Man kan således "följa" flygplanet och antennen kan förutom följa planet i sidled, även tippas i höjdled med utrustningen i Rättvik. Beträffande mottagarsidan så har fem mottagare med benämningen ProfiLink eller SecurityLink från VTQ, VIDEOTRONIK i Querfurt i Tyskland, använts. TV-monitorerna är 10" - 14" standardapparater med eller utan integrerad videobandspelare samt några enklare mindre LCD-skärmar. Strömförsörjningen är en av de svaga länkarna där bl a befintliga cigarettändaruttag använts med varierande resultat. Diverse konvertrar för anpassning av spänning för 230, 12 resp 24 V och andra mer udda spänningar har fått lov att införskaffas. De erfarenheter som erhållits under försöken pekar på att utrustningen är mycket enkel att montera och handha. Trots detta så bör man tidigt "smörja upp" organisationen inför stundande brandflygsäsong. Årliga utbildning och övning på ca 7-8 tim bör genomföras. Fast montage av antenner på flygplanen är att rekommendera. Det svåraste momentet vid överföring av bilder är själva filmningen och samspelet med personal på marken. Man bör därför utse någon eller några som bär huvudansvar för bildöverföring vid resp flygklubb trots att alla bör kunna handha utrustningen. Erfarenheterna från räddningstjänsten visar att systemet, trots sitt förhållandevis ringa pris, är ganska tillförlitligt och har bra funktionalitet. Bild och ljudkvaliteten är förhållandevis hög och motsvarar väl de krav man kan ställa på ett system i denna prisklass. Bra bild har uppnåtts med "sprötantenn" på upp till 1- 1,5 mil och med riktantenner på fordon ca 4 mil. Med antenn i högmast vid räddningsstationerna har god bildkvalitet uppnåtts på 7-8 mils avstånd. Systemen har varit förhållandevis enkla att installera och tidsåtgången för installationer i högmast och på station beräknas till ca 24 mantimmar och för den mobila mottagarenheten ett par timmar. Ett område som länet ännu inte har några större erfarenheter av är tolkningen av de bilder som överförs. Trots den fina sommaren 1999, så inträffade få skogsbränder. Den enda insatsen av någon dignitet genomfördes i Idre, där räddningschefen i Älvdalens kommun använde sig av bildöverföringssystemet. Försöken förväntas pågå ytterligare några år i Dalarnas län och med målsättningen att få erfarenheter och referenser från ytterligare skarpa insatser.