Sedan en tid görs på Räddningsverkets uppdrag olika utvärderingar av det kanadensiska systemet för brandriskklassificering. Så har sambandet mellan månadsvisa indexmedelvärden och avbränd areal analyserats av Gardelin (1997). Systemets index har också ingått i försök att erhålla spatialt högupplösta riskvärderingar (Gardelin m fl 1998). Det arbete som redovisas här analyserar sambandet mellan de olika index som systemet levererar och observerade värden på bränslets fukthalter respektive eldens spridningshastighet. Försöken har utförts i Västerbotten i fyra olika "bränsletyper": Granskog med blåbär och väggmossa/husmossa; Tallskog med lingon och väggmossa; Gles tallskog med ljung och renlav; Hygge med avverkningsavfall, blåbär/lingon och väggmossa/husmossa. I varje bränsletyp etablerades provytor där fukthalten i olika organiska markskikt följdes över längre tidsperioder under sommaren. Sambandet mellan DMC (ett av tre fuktindikerande index) och fukthalten i mossa-lav-förna skiktet på marken var ganska bra för varje bränsletyp, men det var stora skillnader i uttorkningshastighet mellan de olika typerna, antagligen beroende på skillnader i beståndsslutenhet. Den indexnivå som indikerar att antändning är möjlig varierade därför kraftigt mellan bränsletyperna, trots att det i samtliga fall visade sig att gränsen för möjlig antändning låg vid en fukthalt i finbränslet av 25-30%. I varje bränsletyp gjordes fem (i vissa fall fler) försöksbränningar under skilda vädersituationer för att kunna jämföra verkligt brandbeteende med det som brandrisksystemet indikerar. Bränningsytorna var 40 x 40 m med en nettoparcell om 30 x 30 m. En sammanhängande eldfront tändes längs ena sidan och fick sprida sig över ytan med vinden. Eldens spridningshastighet och flamlängd loggades för varje 5 m sträcka. Under bränningen mättes vindhastigheten intill ytan på 1,5 m höjd samt på 10 m höjd. Sambandet mellan observerad spridningshastighet (per 10 m sträcka) och indexnivå (ISI och FWI) var gott, med något lägre spridningshastighet för en given indexnivå ju tätare skogsbeståndet var. ISI (som är designat för att simulera spridningshastigheter) gav generellt ett något bättre samband med spridningshastighet än FWI (som skall simulera eldens intensitet). Sambandet mellan ISI och spridningshastighet ser ut att vara rätlinjigt inom det observerade intervallet av spridningshastigheter (upp till 10 m/min). Grovt räknat motsvarar ett ISI-värde av 10 en spridningshastighet av ca 5 meter per minut i de mer öppna skogsområdena. Eftersom detta brandrisksystem ger en kvantitativ skattning av brandbeteende (främst spridningshastighet), kan det ge underlag för en mer realistisk riskbedömning än system som endast simulerar bränslefukthalter. Det kan också användas som stöd i samband med släckningsoperationer, liksom inför planerade bränningar (hyggesbränningar och naturvårdsbränningar).