Sammanfattning Om en kärnkraftsolycka inträffar inom eller utanför Norden, med utsläpp av radioaktiva ämnen som ger en beläggningssituation i något av våra länder kommer säkert saneringsåtgärder att övervägas. När och om sådana beslutas och genomförs kommer resultatet att vara beroende på hur väl de är förberedda. Detta är extra viktigt för de tidiga åtgärderna, eftersom begränsad tid kommer att finnas till förberedelser, som dessutom skall göras under mycket pressade förhållanden. Arbetet inom EKO-5 har syftat till att utarbeta riktlinjer att användas vid planläggning av tidiga saneringsåtgärder. Med tidiga menas i detta arbete åtgärder som måste vidtagas under de tre första veckorna för att vara meningsfulla. Arbetet berör endast åtgärder som syftar till att reducera doser från extern strålning i bebyggda områden. Målgruppen för rapporten är främst de personer med ansvar för planläggning av åtgärder i samband med radioaktiva utsläpp som finns på olika organisationsnivåer i de nationella beredskapsorganisationerna. Inom EKO-5 har en underlagsrapport tagits fram, NKS/EKO-5 (96) 18, som är användbar för experter i deras arbete att stödja beslutsfattare. Arbetet har utkristalliserat sju åtgärder som kan betraktas som tidiga. De är: spolning av tak, väggar och asfaltytor, att klippa gräsmattor, att klippa träd och buskar, att avlägsna snö samt att använda gatudammsugare. För en referensbeläggning av 1 MBq/m2 137Cs har beräkningar gjorts för fem boendemiljöer av stads- eller förortskaraktär. De är enfamiljshus i trä och tegel, parhus, hyreshus och mångvåningshus i stadskärnor. För deposition under torra och våta förhållanden beskriver rapporten de förväntade effekter som olika åtgärder kan ge och vilka praktiska, ekonomiska och skyddsmässiga konsekvenser de ger upphov till. Även om det inte kan anses motiverat att sätta in saneringsåtgärder för att avlägsna kortlivade nuklider, som 131I, måste de beröras i ett arbete som detta. I den tidiga fasen, då de aktuella åtgärderna skall sättas in, kommer de att bidra med en externdos till de personer som engageras i olika moment i saneringen. Denna dos kan vara avsevärd, upp till 10 gånger större än dosen från den långlivade 137Cs som åtgärderna syftar till att avlägsna. I den tidigare nämnda rapporten NKS/EKO-5 (96) 18 beskrivs de förväntade effekterna som ’omedelbar dosratsreduktion i området’ och ’medelreduktion av livstidsdosen över 70 år’. En uppgift om vilken medellivstidsdos som skulle bli resultatet om inga åtgärder vidtages anges också. För de riktlinjer som detta arbete har resulterat i har reduktion i livstidsdos använts som den relevanta parametern. De åtgärder som ger störst effekt i form av reduktion av livstidsdos är gräsklippning, att avlägsna snö samt klippning av träd och buskar. Exempelvis kan den avstyrda livstidsdosen vid referensnivån 1 MBq/m2 uppskattas till ungefär 100 mSv i en boendemiljö som består av enfamiljs trähus om gräsytorna klipps och gräsklippet transporteras iväg. Med undantag för vattenspolning kommer saneringsåtgärderna att ge upphov till en avfallsmängd som måste hanteras och deponeras på ett acceptabelt sätt. Rapporten diskuterar slutligen saneringsåtgärder och -effekter i jordbrukslandskapet. Åtgärderna som är aktuella är desamma som i de urbana miljöerna, men en skillnad finns i genomförandet. I stadsmiljö kommer åtgärder att till stor del samordnas och genomföras av samhälleliga insatser. I jordbruksmiljön däremot finns utrustning och erfarenhet på de enskilda gårdarna, vilket innebär att befolkningen själv kan genomföra de rekommenderade tidiga saneringsåtgärderna. Dessa kan förväntas ge ungeför en halvering av dosen ackumulerad under tre veckor, jämfört med om inga åtgärder vidtages.