I Sverige uppträddde under sommaren 1994 en ovanligt lång period med varmt och torrt väder. De åskväder som inträffade vid slutet av perioden medförde därför ett stort antal skogsbränder i olika delar av landet. Då man i Sverige har lång erfarenhet av automatiska pejlsystem för att i realtid automatiskt lokaliera och registrera blixtnedslag i hela landet, startade Staten räddningsverk en undersökning med syftet att utreda vilken nytta man skulle kunna ha av att under tider med hög brandrisk få detaljerad kännedom om var åskväder dragit fram samt hur många blixtar mot mark som uppstått på olika platser. En kartläggning av skogsbränder i hela landet genomfördes och stickprov togs på markens beskaffenhet på några av brandplatserna. Till IFH (Institutionen för högspänningsforskning vid Uppsala universitet) uppdrogs att utreda om blixtnedslagen i realtid. De resultat som härvid framkommit har sammanställts i denna rapport. För undersökning utvaldes av följande orsaker fem kommuner i Värmland: Ett stort antal skogsbränder hade förekommit där. Lokalisering av blixtar hade skett både från Norge och från Sverige vilket gjorde det möjligt att kontrollera och korrigera läget för blixtarna. Genom direkt kontakt med och besök hos kommunernas brandförsvar kunde det i detalj utredas var och när de olika bränderna skett och få klarlagt att man sett direkta spår av blixtutladdningarna på brandplatserna. En av kommunerna hade under sommaren haft tillgång till kartor över blixtnedslagen från den lokala elproducenten vilket ansetts värdefullt. Genom att jämföra blixtlokaliseringarna från Sverige och Norge var det möjligt att korrigera för ett systematiskt fel. Därefter kunde medelfelet vid en blixtlokalisering beräknas till ca 10 km. I enstaka fall kunde dock felet uppgå till 50 km. Detta fel är så stort att det ej var möjligt att bestämma en viss blixt som orsak till en viss brand. En komplikation är att en brand kan uppstå upp till 7-8 dagar efter blixtnedslaget. För analysen uppdelades området till att börja med i rutor på 5 x 5 km, vilka med hänsyn till medelfelet visade sig vara för små. Därför användes också rutor på 10 x 10 km. Statistiskt visades att det behövds ca 14 blixtar för att åstadkomma en brand. Två förklaringar till detta är att marken har olika antändningsegenskaper samt att en blixt måste ha en mycket långvarig strömpuls - long continuing current - för att åstadkomma en brand. Det är ej känt vilka egenskaper de svenska blixtarna har, ej heller är markförhållanden noggrant undersökta inom brandområdena. Om större noggrannhet skall kunna uppnås vid riskbedömningen måste man alltså dels noggrant kartlägga marken, dels undersöka egenskaperna hos svenska blixtar. I rapporten ges ett förslag till hur en sådan utveckling av skogsbrandsförsvaret skulle kunna utvecklas på ett optimalt sätt.