Fredagen den 11 mars 2011, klockan 14.46 lokal tid, inträffade en av de kraftigaste jordbävningarna i modern tid. Förstörelsen var enorm då Japans östkust slogs i spillror av en flodvåg som krossade samhällen och tog med sig närmare 19 000 människoliv. Mediernas rapportering världen över dominerades av händelsen efter jordbävningen och situationen kring den förstörda kärnkraftsreaktorn i Fukushima. Tidigt stod det klart att många inte litade på vad japanska politiker, myndigheter och företag kommunicerade. Myndigheterna och deras talespersoner, även i andra länder, hade nu uppgiften att förklara vad som hade hänt och vilka faror som vi stod inför. Efterfrågan på tydlig och begriplig information möttes ofta med svåra ord, begrepp och förklaringar, vilket inte bidrog till någon större förståelse. I Tyskland och i Sverige såg situationen närmast diametralt olika ut när det gäller mediernas rapportering, hur myndigheterna kommunicerade och hur opinionsläget ändrades efter katastrofen i Fukushima. I Tyskland väcktes kärnkraftsdebatten till liv och koalitionsregeringen tog möjligheten att stänga sju äldre kärnkraftverk. I Sverige var frågorna mer inriktade på myndigheternas bedömning av situationen i Japan och hur den kunde påverka oss. Denna bok beskriver mediernas rapportering och kriskommunikationen efter katastrofen i Fukushima och gör en jämförelse mellan svenska och tyska förhållningssätt.