Sammanfattning Polis, räddningstjänst och sjukvård blir på olika sätt involverade i insatser med avsiktliga hot och händelser, t ex gisslantagande eller bombhot. Osäkerhet har då uppstått i samverkansmoment. Denna rapport visar hur representanter från de tre organisationerna ser på problematiken kring samverkan i insatser av ovan beskrivna karaktär. Synpunkterna har framkommit vid en seminarieserie över hela landet, där även observatörer från andra myndigheter och organisationer har varit välkomna. Deltagarnas roll i en eventuell insats spänner därför över ett stort verksamhetsområde. Rapporten gör inte anspråk på att beskriva en exakt verklighet utan hur olika aktörer, med olika funktioner, i olika organisationer, över hela landet (21 län), upplever ämnet. Vid allmänna frågeställningar i seminarieinledningen ansåg de flesta att samverkan skulle fungera/fungerar mycket bra både vid generella insatser och vid insatser med avsiktliga hot eller händelser. De tyckte även att de hade mycket god kunskap om ledningsförhållanden, men var lite mer pessimistiska om den egna organisationens förberedelse i fråga om planverk, övning och utbildning. I mera detaljerade frågeställningar kring de olika momenten i en insats, framkom senare efter gruppdiskussioner att svårigheter förelåg för de tre organisationerna i olika omfattning inom samtliga av de tio redovisade insatsmomenten. Information (både intern och till media), organisation på plats samt stab och ledning var de flesta grupperna överens om att här fanns betydande möjligheter till förbättringar i samverkan. Som åtgärder att vidta i första hand inom det egna länet, samlades de flesta förslagen under samlingsrubriken Rutiner och planverk med åtgärder om gemensamma larmrutiner/-planer, stabsrutiner och ledningsstrukturer. Många förstahandsåtgärder handlade även om erfarenhetsutbyte och personkännedom. Seminariet i sig, upplevdes som en sådan åtgärd. Behov av utbildning och övning framhävs i samtliga seminarier. Via enkätsvar från länen har det kommit bevis på konkreta åtgärder till följd av seminarierna. Många åtgärder har redan genomförts eller håller på att genomföras. Andra ligger på planeringsstadiet. En del län har redovisat att de redan har en väl fungerande organisation. Seminarieformen har uppskattats i hög/mycket hög grad av 77% av deltagarna. Sammanställningen av rapporten visar på ett behov och ett önskemål ute i länen om att ta fram ett utbildningspaket att användas dels i samverkanskurser, men även i kurser inom respektive organisation.