Projektet har syftat till att inventera kunskapen om hur och hur mycket de olika arbetsmoment, som ingår i rökdykning, belastar individen fysiskt, och vilka krav som bör ställas på denne. Detta har gjorts genom litteraturgenomgång och kontakter med andra forskningsinstitutioner, främst nordiska, räddningstjänsten och SRV. Rökdykningen innehåller tre huvuduppgifter: Sökning, livräddning och släckning. Rökdykarens utrustning väger ca 24 kg. Dessutom medförs i normalfallet trycksatt slang. I sökningen ingår att gå, krypa och bereda väg (kan innebära att hantera tunga verktyg). Livräddningen består av arbetsmomenten bära, lyfta, släpa personer. Två rökdykare skall tillsammans kunna klara att förflytta en person som kan väga mer än 100 kg. Förflyttningsvägen kan innehålla flera trappor. I släckningen ingår, förutom slangdragning och strålföring, hanterandet av tunga verktyg. Vid litteraturgenomgången upptäcktes drygt 20 studier som rörde arbetstyngd i samband med brandmansarbete. Av dessa avsåg 8 studier rökdykning (övning). Rökdykarens effektutveckling hade värderats via hjärtfrekvensen (3 studier), lungventilation (3 studier) och syreupptagning (2 studier). I de studier där syreupptaget mättes var detta 2,0 1/min (700 W) respektive 2,5 1/min (850 W). I åldersgruppen 20-25 år skulle nästan alla män och ca hälften av alla kvinnor klara nivån 700W under några minuter. Med stigande ålder skulle dock andelen sjunka, mycket mer bland kvinnor än bland män. Värme ökar emellertid belastningen och därmed kravet på fysisk arbetsförmåga. Detta förstärks av att rökdykaren svårligen kan klara sitt arbete och samtidigt utnyttja 100% av sitt maximala syreupptag. Rökdykarens maximala syreupptag måste därför vara högre än medelsyreupptaget under rökdykning. Resultaten i en studie tyder på att en 80 kilos rökdykare behöver en kapacitet av 1200-1300 W för att klara en rökdykningen under vilken det genomsnittliga syreupptaget motsvarar 700-800 W. D v s det behövdes en "överkapacitet" motsvarande ca 500 W. Andra studier som gäller rökdykning anger att rökdykaren behöver en syreupptagningsförmåga på ca 3 1·min-1 ( 1000 W). Behovet av "överkapacitet" påverkas emellertid avsevärt av faktorer som rökdykarens kroppsmassa, omgivningstemperatur samt insatsens längd och karaktär. I alla händelser finns en hel del att vinna om värmebelastningen kan minskas. Då det gäller muskelstyrka har olika delmoment som kan ingå i rökdykning undersökts avseende den massa som hanteras och/eller den de krafter som utvecklas. Att översätta dessa till krav på olika typer av muskelstyrka är komplicerat, vilket kan förklara att den typen av information är mycket sparsam och ofullständig. Viktiga kunskapsluckor: fördelning mellan olika arbetsmoment vid rökdykning. inverkan av olika taktik och uppträdande på den fysiska belastningen. inverkan av metod och utrustning på den fysiska belastningen översättning av beskrivningar av arbetsuppgifter till krav på fysisk prestationsförmåga, särskilt när det gäller muskelstyrka. möjligheterna att inom ett rökdykarpar kunna kompensera varandras svagheter. kompensation för kroppstorlek vid bedömning av fysiska prov för rökdykare; särskilt viktigt för att bedöma kvinnors möjligheter inverkan av kroppsmassa på förmågan att klara rökdykning inverkan av tiden för genomförande av rökdykningen dels på kravet dels på riskerna för brandman respektive offer.