Rapporten redovisar resultaten från modellförsök med samverkansplattor av plåt och betong med studs som skjuvförbindningar. Plattorna var försedda med skyddstäckning bestående av cellplast, sand och cementstabiliserad stenfyllning. Plattorna belastades från på mark detonerade laddningar. Vid undersökningen har intresset huvudsakligen koncentrerats till att dels studera huruvida samverkansplattan är lämplig som bjälklagselement vid nedgrävda konstruktioner och dels att jämföra samverkansplattan med den konventionellt armerade plattan vad deformationer, lastupptagningsförmåga och brottlast beträffar. Resultaten visar att samverkansplattan uppvisar olika egenskaper beroende på styvheten hos skjuvförbindningarna mellan plåt och betong. Hos plattorna utan ändförankring reduceras accelerationerna, hastigheterna och nedböjningarna jämfört med en konventionellt armerad platta. Brotten hos dessa plattor sker momentant i form av skjuvbrott i betongen. Vid samverkansplatta med ändförankring sker ingen reduktion av acceleration, hastighet och nedböjning men brottet sker i form av krossbrott i betongen och dragbrott i plåten. De teoretiska beräkningarna som används för att beräkna plattornas maximala nedböjning är approximativa. De erhållna nedböjningsvärdena är konservativa, dvs de beräknade nedböjningarna är genomgående högre än de uppmätta. En jämförelse mellan samverkansplattorna och den traditionellt armerade plattan indikerar att samverkansplattan (rätt utformad) lämpar sig väl som bjälklagskonstruktion då denna förses med skyddstäckning.