Grekland drabbades under de två första veckorna i juli 2000 av extrem värme och hårda vindar. Som en följd av detta uppstod under denna period ca 1100 skogsbränder. Detta ledde till att delar av Grekland förklarades som katastrofområden och räddningstjänsten sattes på mycket hårda prov. Grekland har en av världens största räddningstjänster med ca 9 300 man och totalt ca 20 skogsbrandflygplan och 10 helikoptrar till sitt förfogande. Trots detta tvingades man ta in ca 25 000 man från Försvarsmakten och söka internationell hjälp för att reda ut situationen. För Sverige med förhållandevis små resurser i jämförelse med Grekland är det mycket intressant att se hur dessa resurser samordnas nationellt och även hur den internationella hjälpens resurser tas i bruk. Det intressanta var att den övergripande ledningen endast såg till att skapa resurserna, fördela och prioritera dem. Sedan sköttes den operativa ledningen helt av den lokala räddningsledningen. Detta gjorde att den övergripande/nationella ledningen på ett bra sätt lyckades bibehålla kontrollen över händelseutvecklingen. Förmodligen skulle vi även i Sverige kunna arbeta på liknande sätt för att bättre nyttja både personella och materiella resurser, kanske med hjälp av en nationell koordineringscentral för samordning av räddningstjänstens resurser. Abstract During the first two weeks of July 2000 Greece was hit by heat waves and strong winds, as a result of which there were ca. 1,100 forest fires during that period. This led to parts of Greece being declared as disaster zones, and so the fire and rescue service was tested and stretched to the limit. Greece has one of the world's largest rescue services with approximately 9,300 personnel, and about 20 forest fire-fighting aeroplanes and 10 helicopters at its disposal. Despite these resources they were forced to call in 25,000 troops from the Greek armed forces and to request international aid to help deal with the situation. For Sweden, with its relatively small resources when compared to those of Greece, it was very interesting to observe how their national resources were co-ordinated, and also how the resources of the international aid were used. An interesting aspect was that the overall command confined itself to creating resources, and distributing and prioritising them. Operative command was then handled completely by local rescue commanders. This meant that the overall/national command succeeded in good way in maintaining control of the development of events. Presumably, we in Sweden could also work in a similar fashion in order to better employ both personnel and equipment resources, perhaps with the assistance of a national co-ordination centre for the co-ordination of fire and rescue service resources.