När en stor olycka eller kris inträffar förväntar vi oss att olika myndigheter samverkar för att lösa situationen. För att detta ska fungera friktionsfritt behöver personal från flera organisationer få möjlighet att öva samverkan på ett bra, genomtänkt och lärorikt sätt. Den här studien tar sin början i ett projekt vi drev under åren 2007-2009, ”Samverkan på olycksplatsen”. Syftet med projektet var att utröna om blåljusorganisationers agerande på olycksplatsen var optimalt. Vi kunde se att medarbetarna var präglade av en kultur som förmedlades till varje ny medarbetare trots ändrad lagstiftning, reformer och utveckling av verksamheten. De myndigheter som fanns representerade på olycksplatser hade en tendens att arbeta i var sitt spår, trots samverkansambitioner. Ju större och komplexare olyckshändelsen desto mindre samverkan kunde vi notera, trots att behovet var det omvända, det vill säga stort och komplext nödvändiggjorde samverkan. Vi blev, under projektets gång, allt nyfiknare på om samverkansövningar verkligen var övningar i samverkan, eller om de odlade och förstärkte procedurtänkande och linjära beteenden. Totalt har vi under perioden 2007-2014 varit med observerat och dokumenterat 35 samverkansövningar. Samtliga av dessa övningar är inte underlag för denna studie, men de bidrar till att vi kan uttala oss nyanserat om övningar generellt. Studien har inte bara identifierat vanliga problem, utan också prövat modeller för att få ut mer av övningar. Speciellt har samverkan, lärande och nytta varit i fokus. Vi har kunnat se att dessa tre viktiga effekter av övningar påverkar varandra. Samverkan bidrar till lärande och lärande bidrar till nytta. Vår förhoppning är att de resultat som studien gett kan få effekt på övandet av kriser och olyckor.