Syftet med föreliggande studie är att undersöka den svenska regeringens strategier för styrning på försörjningsberedskapens område under 1900-talet, genom inrättandet av ett antal så kallade centralorgan, alltså särskilda myndigheter med utpekat ansvar att bland annat samordna andra aktörer. I denna rapport ligger fokus på tiden efter det andra världskriget, medan tiden dessförinnan har behandlats i en tidigare publikation. En huvudsaklig slutsats i rapporten är att regeringens styrning vid mitten av århundradet hade tydliga formella inslag av en hierarkisk ansats, vilket inom nutida samhällsvetenskaplig forskning ofta benämns "government", i motsats till "governance" som tvärtom betecknar en plattare styrning. Detta kom framförallt till uttryck i att dåvarande centralorgan tilldelades en direktivrätt över andra myndigheter, men även såtillvida att dessa myndigheter och andra organisationer förlorade sina respektive ledamotskap i centralorganets styrelse (alltså dess högsta myndighetsledning, andra förekommande uttryck är kommission och nämnd). Över tid återgick dock styrningen alltmer till den governance som präglade området innan det andra världskriget och som identifierades inom ramen för den tidigare rapporten, framförallt genom att direktivrätten togs bort och olika typer av råd knöts till centralorganen. En annan slutsats är att den utvidgning av hotbilden inom totalförsvaret som ägde rum under 1970-talet, genom införandet av den så kallade fredskrisen, både innebar förändring och kontinuitet. Hotbilden var ny såtillvida att den inte hade att göra med krig eller krigsfara, men hade samtidigt en tydlig koppling till de ekonomiska hotbilder som sedan länge hade använts inom försvarsplaneringen.