Olyckor och kriser hanteras av de närmast berörda aktörerna (enskilda, kommunala och statliga). Samhällets stöd sker ofta med kommunens och andra lokala aktörers resurser. Ibland drabbas ett större geografiskt område, så som skedde under stormen Gudrun, och ibland får lokala händelser konsekvenser för andra kommuner, i en hel region eller i andra delar av landet. Vid en svår händelse uppstår en mängd hjälpbehov. Aktörerna som ska möta dessa skilda hjälpbehov har var och en sitt specifika uppdrag att lösa. En aktör har oftast inte beslutsrätt över en annan. Ett antal val och prioriteringar måste göras och de skilda hjälpbehoven kan dessutom stå i konflikt med varandra. Ledningsproblematiken ställs på sin spets vid dessa tillfällen. Här krävs samordning och ibland kanske även gemensamt agerande av ett flertal olika aktörer. Frågan är hur man bäst samordnar och inriktar aktörer och ageranden vid en händelse med stora hjälpbehov och många berörda aktörer. När samordning måste ske på regional nivå är det länsstyrelserna som har det särskilda ansvaret gentemot andra regionala aktörer, lokala aktörer samt mot den nationella nivån. Trots relativt tydliga skrivningar i författningstexterna kan man konstatera att det i dag finns stora skillnader i hur länsstyrelserna tolkar sin uppgift som områdesansvarig. Det förefaller oklart hur man ska agera som sammanhållande funktion, vilket motiverar att åtgärder vidtas för att uppnå syftet med lagstiftningen.