Rapporten redogör för hur självantändning uppkommer hos olika ämnen och hur man förebygger självantändning. Man har även upprättat en förteckning över ca 250 ämnen som kan anses benägna att självantända samt vad man bör iaktta vid lagring och hantering. Kol (stenkol, torv, träkol, sot, briketter): Största faran för självantändning i stenkolshögar uppkommer mellan sex veckor och tre månader efter upplagringen. Temperaturen i kolhögen får ej överstiga 60°C. Träkolets benägenhet att självantända är störst 24-36 timmar efter nybildningen. Gamla kol kan åter bli farliga om de utsätts för torkning eller utglödning. Hö, säd, halm: Klöver- och ängshö självantänds lättare än halm, havre och blandsäd. Stiger temperaturen till 60°C eller däröver föreligger stor risk för antändning. Vattenbegjut då materialet och forsla bort det. Stor försiktighet måste iakttagas då en ökad syretillförsel vid omlämpning kan orsaka ett explosivt uppflammande. Arbetet innehåller detaljerade råd. Träflis, spån: Störst risk i upplag som innehåller bark och sågspån. Lagringshöjden bör ej överstiga 10 m. Lagringstiden bör ej överstiga 6-9 månader.