Denna uppsats behandlar psykiska reaktioner hos räddningspersonal, den enskilda brandmannens medvetenhet, utbildningsnivå och vilja att arbeta med problemen kring psykisk utbrändhet. Vidare behandlas den eventuella beredskap som finns på sex olika räddningskårer för att bemöta de reaktioner som kan uppstå efter möte med en olycka med extrema betingelser. Författarna vill i uppsatsen redovisa psykiska reaktioner vilka har iakttagits inom räddningstjänsten och olika lösningar för att undvika problem vid hög psykisk belastning. Inom räddningstjänsten är det för de flesta välkänt att "den mentala biten" är viktig för välbefinnande i yrke och familjeliv. Däremot saknas konkreta kunskaper om de helt normala reaktioner som kan uppstå som svar på extrema betingelser. Vidare saknas kunskaper om hur man kan förebygga och behandla psykiska reaktioner på kamratplanet inom räddningstjänsten. De flesta räddningskårer saknar en genomtänkt handlingsplan för att hjälpa den egna personalen efter en katastrof. Författarna försöker i uppsatsen visa att man med små resurser, utbildning om reaktioner, upprättande av rutiner (eftersnack, debriefing) och genomtänkta handlingsplaner kan öka räddningspersonalens motståndskraft mot stress och höja deras välbefinnande i yrkeslivet. Uppsatsen är ett seminariearbete i utbildningen till brandingenjör vid Räddningsskolan Rosersberg.