Frågan om icke-militärt motstånd som ett alternativ till det konventionella militära försvaret började diskuteras mera allmänt i Sverige under 1960-talet i samband med bl a händelserna kring den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien år 1968. 1970-talets olika försvarsutredningar kom också in på de icke-militära försvarsmetoderna. Utredningarna kom genomgående till uppfattningen att den svenska säkerhetspolitiken inte skulle bli trovärdig, om den byggde på ett sådant försvarssystem. Utredningarna var däremot positiva till icke-militära motståndsåtgärder som komplement till det militära försvaret och totalförsvaret i övrigt. Planläggningen av det icke-militära motståndet bör genomföras successivt med början i ett civilområde. Folkrörelserna och kyrkorna bör därvid ha mycket viktiga uppgifter. Utgångspunkten bör vara att myndigheternas utvidgade planeringsansvar skall utföras inom ramen för nuvarande resurser. Förstärkningen av civilbefälhavar-organisationen samt delegationen för icke-militärt motstånd beräknas kosta sammanlagt något under en miljon kronor.