Begreppet olyckshändelse sätter vi vanligen i samband med en hastig, oönskad, oförväntad och okontrollerad händelse, som utlöser risker för liv och lem samt egendom. I linje med denna allmänna syn på olyckshändelser har man främst hanterat och studerat dem i samma perspektiv. Man har främst försökt rädda liv och därefter egendom. Sen några årtionden tillbaka hanteras emellertid olyckshändelserna även utifrån ett miljöperspektiv. Där man tidigare nöjt sig med att rädda liv och egendom måste man idag även agera till skydd för miljön. Ett exempel på detta kan vara ett utsläpp på några tiotal kubikmeter spillolja som rinner ner i en avloppsbrunn. Avloppet kan antingen lida ut i en havsvik eller till ett avloppsreningsverk. I inget av dessa fall innebär någon större risk för liv och egendom, men båda kan utgöra stora hot för miljön. I det första fallet kan sjöfåglar och mjukbottnar komma till skada och i det andra fallet kan ett reningsverk skadas så att avloppsvatten under flera veckors tid kommer att släppas ut orenat eller enbart partiellt renat. Det finns många fall där man låtit egendom gå till spillo för att rädda liv och inte i onödan exponera personal för alltför uppenbara risker. Kommer man i framtiden även avstå från insatser för att rädda miljön? Vid fråga om brand är det inte lika självklart att räddning av miljön kommer före räddning av egendom. Låt oss t. ex. ta en brand i en lagerbyggnad av trä med plastråvara förvarad i säckar tillsammans med okända oorganiska salter (främst klorider), som tillsammans representerar ett stort värde. En traditionell släckningsinsats med vatten skulle innebära att branden kyldes ner och kvävdes. Möjligen skulle delar av lagret kunna räddas. Under släckningens gång skulle emellertid vattnet lösa upp saltsäckarna med påföljd att även salterna går i lösning. Resultatet skulle vara okända mängder av allsköns kolväten i rökgaserna burna som gaser eller på partiklar. I och med att salterna frigörs föreligger risk att det även bildas klorerade kolväten som sprids med röken. Kanske skulle man i detta fall låta branden vara och inrikta sig på att begränsa den till lagerbyggnaden? Man kanske rent av skulle understödja branden genom att tillföra luft. En högre brandtemperatur och god tillgång på syre skulle kanske medföra mindre obehagliga rökgaser? Räddningspersonalen ställs således inför helt nya avvägningar. Vad är viktigast vid en viss händelse sedan man räddat liv: egendomen eller miljön? Vad vet man idag om miljöeffekterna på en insats? När insatsen är motiverad, finns det då bättre och sämre alternativ? Skall man kanske rent av ompröva det sätt man bygger upp sin insats på idag? Undersökningen avsåg ursprungligen att försöka kartlägga miljö konsekvenserna av olika typer av olyckor. Under arbetets gång har emellertid fokus kommit att handla om bränders miljökonsekvenser. Anledningen till detta är naturligtvis inte att andra olyckor skulle vara mindre förödande eller bedömas mindre allvarliga. Det finns flera exempel på motsatsen. Skälet till att det kommit att sättas åt sidan i detta arbete är istället att deras miljökonsekvenser ofta är specifika och många gånger förutsägbara, om inte till sin omfattning så åtminstone till sin karaktär. Brand är en vanligt förekommande olyckshändelse, som är svår att skydda sig från. Inom begreppet brand ryms flera typer av eld som uppkommit naturligt (t. ex. av åsknedslag) eller av våda. Bränderna kan klassificeras i någon logisk form såsom lägenhetsbrand, industribrand, fordonsbrand eller brand till följd av annan olycka, t. ex. som en följd av explosion. Utfallet som gäller miljökonsekvenserna är beroende på vad (vilka material) som brinner och hur det brinner. Miljöfaran finns i form rök, släckvatten eller -skum samt fasta brandrester. Följande olyckshändelser har studerats: Oleumläckage vid Nobelverken, Karlskoga, 10-11 januari 1985 Fenolutsläpp i Sundsvall, februari 1986 Brand i torvlager, Uppsala Energi AB, november 1990 Explosion och brand i Björkborns industriområde, Karlskoga, 11 februari 1992 Trafikolycka och brand i tankfordon på E6 vid Gläborg norr om Munkedal, 19 maj 1992 Brand i återvinningsanläggning för lösningsmedel, Leto, Värnamo 20 juli 1986 Brand i industribyggnad i Mörbylånga, 6 september 1992 Trafikolycka med amoniakutsläpp i Örkelljunga, 31 juli 1992 Därtill har informationen om följande händelser funnits med i bedömningsunderlaget utan att på samma sätt ingå i undersökningen Fenolutsläpp i Skarvikshamnen, Göteborg, 31 januari 1973 PCB-brand i Surahammars stålverk, september 1982 Tågurspårning följd av brand och explosion i Rude, Vattjom, juni 1986 Industribrand i Anderstorp, oktober 1987 Industribrand i Forsheda, april 1989