Javascript är disabled Dokumentsida - Bibliotek - MSB RIB
Hundens luktsinne
Författare
Fäldt Lars
Utgivare
Räddningsverket (SRV)
Utgivningsår
1997
En utredning om människolukter har gjorts med hjälp av litteraturgenomgång och diskussioner med räddningshundförare i Sverige och andra länder. Det är allmänt känt att hundar kan känna igen människor på lukten och de operativa räddnings-, spår-, sök- och ID-hundarna visar att det är möjligt att rikta denna förmåga till nytta för oss. En kortfattad redogörelse för luktsinnets byggnad och funktion ges. Varje doftämne har sin egen specifika receptor. Om receptorn saknas upplevs inte ett ämne som luktande. Doftämnena, som oftast är molekylära gaser, förflyttas passivt genom mediets (luft, vatten etc) rörelser. De viktigaste doftkällorna är svettkärtlar, utandningsluft, urin och avföring. Ofta fungerar svettkörtlarnas produktion som ett subrat för en bakterieflora och luftmolekylerna är ett resultat av bakteriernas ämnesomsättning. Produktionen i körtlarna är lite olika hos olika individer, vilket ger variationer i bakteriernas näringstillgång, vilket i sin tur skapar olikheter i deras produktion. Variationen har en genetisk bakgrund, som kompletteras av andra faktorer som kön, ålder, matvanor m m. Det sammanlagda resultatet blir att variationen är tillräckligt stor för att varje människa kan ha en egen specifik lukt och att man bör tänka på att variera ålder, kön och ev kulturell bakgrund vid urval av figuranter. Lukten från döda förändras successivt, bl a genom aktivitet av olika bakterier, svampar, insekter och andra djur. Det förefaller osannolikt att en hund skulle kunna bli säker på att avgöra om en dold människa just har avlidit eller om hon fortfarande lever. Även om doftproduktionen ändras kan ämnen finnas kvar i utrymmet där den döde ligger. Däremot är det möjligt att träna hundra på att finna döda som varit begravda i många år.