Syftet med föreliggande arbete var att, på uppdrag av räddningsverket, utvärdera betydelsen av räddningstjänstens insatser vid försök med räddningslarm i en glesbygdskommun (Torsby). Räddningslarm innebär att räddningstjänsten utlarmas samtidigt som ambulans vid de akuta sjukdomslarm, vilka av länsalarmeringscentralen bedömts ha högsta prioritet (prio-ett). Deltidsbrandmännen fick en kort kompletterande sjukvårds-utbildning (15 timmar) innan försöket startade. Utvärderingen omfattar 80 fall, och omspänner en period från juni 1992 till februari 1993. Metoden har utgjorts av enkät till räddningstjänst, ambulanspersonal och läkare, samt intervju med deltidsbrandmännen kopplad till varje insats d v s 80 enkäter och intervjuer. Resultatet visar att räddningstjänsten i genomsnitt kom 12 minuter före ambulansen. Övervägande delen av larmen rörde äldre patienter med svikt i centrala funktioner som hjärt- och andningsproblem med olika bakomliggande orsaker. I ett fall tycks brandmännens insatser haft avgörande betydelse för patientens överlevnad. Patienten var en yngre man som hade ofri luftväg och kräkning, vilket blockerade andningsvägarna. Han var blå i ansiktet när räddningstjänsten anlände. Deras åtgärder var fri luftväg, syrgas och framstupa sidoläge. När ambulansen anlände 22 minuter senare var patienten medvetslös, men hade fin färg och andning. Behandlande läkare har bedömt att brandmännens insatser haft avgörande betydelse för patienten hälsotillstånd. De åtgärder brandmännen oftast vidtog var att sätta syrgas, göra fri luftväg och lägga patienten i rätt läge. Tio av de åttio patienterna hade hjärt- och andningsstillestånd, och i de fall man startade hjärtåterupplivning lyckades man inte rädda någon av dessa till livet. Behandlande läkare har i 27.1% av fallen bedömt att brandmannens insatser har haft avgörande betydelse för patientens hälsotillstånd. Resultatet visar också att en relativt stor del av patienterna bedömts vara opåverkade i andning och cirkulation, inga speciella åtgärder har heller behövt vidtas. Dessa patienter skulle sannolikt haft en lägre prioritet i utlarmningen. Intervjuerna visar framför allt att brandmännens insatser tycks ha inneburit en ökad trygghet för patienter och anhöriga. Det som ökade trygghetskänslan i denna situation var framför allt att få snabb hjälp, att ha någon hos sig och att "något skedde" i väntan på ambulansen.