Denna rapport är baserad på innehållet i ett översiktsföredrag som hölls vid en Radiovetenskaplig Konferens i Uppsala den 10 - 12 mars 1969, anordnad av Svenska Nationalkommittéen för Radiovetenskap, Svenska Elektroingenjörers Riksförening och Uppsala Universitet. Radiovågors utbredning utmed jordytan, i troposfären och jonosfären har studerats i många årtionden. Teorierna för hur utbredningen sker är väl utarbetade och experimentellt verifierade, då det gäller utbredningens medelförlopp. Teknikens utveckling möjliggör emellertid att nya system, som använder fria radiovågor, utvecklas. Dessa system för ofta så kvalificerade prestanda, att de störningar, som oregelbundenheter i vågutbredningen medför, utgör allvarliga begränsningar. Forskningen inriktas därför mot att teoretiskt och experimentellt klarlägga radiovågornas utbredning mer detaljrikt än tidigare i såväl tid som rum och att ge bättre prognoser för olika vågutbredningsförhållanden. Ett viktigt krav i detta sammanhang är att utbredningsmedierna, dvs jonosfären, troposfären och jordytan, beskrivs mer detaljerat än tidigare. Den ökande trängseln inom alla frekvensområden kräver att störningsproblemen beaktas alltmer. I detta sammanhang undersöks vågutbredningsförhållanden som sporadiskt medverkar till besvärande interferensproblem. Slutligen studeras olika möjligheter att utnyttja nya utbredningssätt. Utbredning via reflexion mot meteorspår och Thomsonspridning är bl a aktuella exempel.