Kärnvapen, biologiska stridsmedel och kemiska stridsmedel brukar av hävd sammanföras under begreppen icke konventionella stridsmedel eller A-, B-, C-stridsmedel. Någon egentlig grund för denna strukturering finns inte. Alla tre har behandlats olika i folkrättsliga sammanhang. Insatsernas storlek kan begränsas så att verkan är fullt jämförbar med "konventionella" vapeninsatser, med andra ord de behöver inte betraktas som massförintelsevapen. Historiken bakom stridsmedlen är också olika - Biologisk krigföring tillämpades redan under 1300-talet. Kemiska stridsmedel kom till användning under 1:a världskriget medan kärnvapen, som bekant, avslutade det 2:a världskriget. Verkansformerna är också fundamentalt olika. Kärnvapen verkar på såväl fysiska som biologiska system, medan B- och C-stridsmedel endast verkar på biologiska system. Mot denna bakgrund är det naturligt att i det följande behandla stridsmedlen var för sig.