Utomhusvarningssystemets utbyggnad grundar sej på det underlag som SRV och CB (civilbefälhavaren) har tagit fram i samråd med respektive länsstyrelse. Utgångspunkt är den mål och riskanalys som anger vilka varningsobjekt som förekommer inom respektive kommun. Underlaget är avgörande för kommunernas bedömning och beslut om inom vilka områden (varningsområden) utomhusvarning skall kunna genomföras. Kommunerna beslutar själva om vilka områden som skall ha utomhusvarning. Kommuner som har varningsobjekt är skyldiga att ha utomhusvarningssystemet i funktionsdugligt skick och prova anläggningarna enligt Räddningsverkets föreskrifter SRVFS 1996:1. De kommuner som tidigare var s.k. "larmorter" och som enligt nuvarande underlag inte har varningsobjekt får behålla det befintliga varningssystemet och själva besluta om vilka aggregat som skall vara i drift. Svenska kommunförbundet och staten har kommit överens om ersättning till kommunerna för beredskapsförberedelser vilket också omfattar kostnadsansvar för en del av utomhusvarningssystemet (Svenska kommunförbundet Cirkulär 1994:64). Den ersättning som beslutats avser vissa specificerade uppgifter som anges i åtta punkter i överenskommelsen. Staten äger de varningssaggregat med tillhörande manöversystem som installerats av staten. Varningsaggregat och manöversystemets olika delar är noga registrerade i Räddningsverkets materielhanteringssystem SMASH. Anläggningarna får således inte flyttas, nedmonteras och avvecklas eller skrotas av kommunen utan att samråd skett med Räddningsverkets varningstekniker. Stöld av varningsutrustning skall polisanmälas av räddningstjänsten. Räddningsverket svarar för och bekostar nya installationer och flyttningar av varningsaggregaten i samråd med kommunen. Räddningsverket svarar också för reservdelar till varningsaggregaten och lämnar teknisk rådgivning till kommunerna. Räddningsverket svarar också för drift och underhåll av den manöverutrustning (M95) som installerats på brandstationer, räddningscentraler och ledningscentraler.