Det är snarare regel än undantag att den kommunala räddningstjänsten deltar i olycksarbete i samarbete med den landstingskommunala ambulanstjänsten. Tillgängligheten av räddningskårer är stort över hela landet varför räddningstjänsten ofta har betydligt kortare insatstider än ambulanssjukvården. Detta innebär att personal från räddningstjänsten allt oftare befinner sig i situationer där man måste ge skadade personer ett adekvat omhändertagande i avvaktan på att ambulanspersonal anländer. Omhändertagandet består av basala, livräddande åtgärder. Ett av leden är att kunna ge oxygenbehandling. Oxygenbehandling i sig är bara i undantagsfall direkt livräddande. Även andra basala tekniker/åtgärder är nödvändiga att kunna vidta; fri luftväg, kompression av pulsåderblödning, hjärt-lungräddning mm. Situationer där oxygen är direkt livräddande är naturligtvis sådana där syrgashalten i inandningsluften är låg. Det kan leda till kvävning, liksom vissa typer av förgiftningar, t.ex. rökgasförgiftning. Syrgasbrist ökar risken för komplikationer i samband med såväl sjukdom som skada. Kroppens olika vävnader har olika tolerans mot syrebrist. Hjärnan har extremt hög känslighet, medan kroppens muskler klarar ganska stora prestationer under syrebrist (jfr sprinterlöpare). Kroppens muskler kan dessutom tränas att tolerera syrebrist, vilket de inre organen inte kan i någon större utsträckning. Detta innebär att oxygenbehandling av svårt sjuka och skadade personer, inte bara kan vara livräddande, utan också bidrar till att minska risken för komplikationer vid sjukdom eller skada. Det är i detta perspektiv som kunskap om oxygenbehandling inom räddningstjänsten ska ses.