Rökalstringen från 13 olika byggnadsmaterial har bestämts i en småskalig brandprovningsmetod, den s.k. konkalorimetern. Metoden är ursprungligen utvecklad för att mäta frigiven värmeeffekt vid brand, men ger också möjlighet att samtidigt mäta andra parametrar som tid till antändning, massförlust, rök- och gasutveckling, vilket framstår som alltmer angeläget i det internationella standardiseringsarbetet. Konkalorimetern är den centrala, nya brandprovningsmetoden för material och standardiseras inom ASTM, IS0 och CEN. Röken har mätts med två olika optiska system, dels ett med helium-neonlaser som föreslås i konkalorimetern, dels ett med vitt ljus och en detektor som efterliknar det mänskliga ögat. En jämförelse ansågs angelägen eftersom den slutliga avsikten är att underlätta utrymning vid brand. Mätningarna visar att de båda optiska systemen ger praktiskt taget identiska resultat. Rökutvecklingen för de olika provade materialen varierar ganska kraftigt. Gasutvecklingen, huvudsakligen mätt som kolmonoxid, C0, varierar också kraftigt. Rapporten visar fullständiga resultat för träbaserade, syntetiska och mer "obrännbara" material.