Rapporten handlar om massmedierna i Serbien och Kroatien under perioden augusti 1991 till januari 1992. Massmedierna tog helt på sig den roll som redskap för politisk propaganda och krigshets, som politikerna givit dem. En tes har framlagts att den massmediala aktiviteten var huvudorsaken till krigen i Jugoslavien. Medierna fick en narkotisk effekt, efter lång tids propaganda blev publiken drogberoende: man krävde sin dagliga dos av hot, hat och fientlighet. Veckopressen i Serbien är indelad i en regimvänlig och en oppositionell del, medan dagspressen är helt kontrollerad av regeringen. I Kroatien finns inte den klassiska indelningen regering - opposition. I rapporten ges en analys av innehållet i de två serbiska och den kroatiska pressen. Studien kompletteras med kapitel om krigspropaganda, om metoden att utnyttja flyktingströmmar som ett psykologiskt påtryckningsmedel och om hur den kroatiska opinionen till FN-insatsen i de serbiskdominerade områdena i Kroatien ändrades över tiden. Rapporten tar även upp TV:s roll i konflikten, särskilt dess bidrag till att sprida hat och fruktan.