ADR är det gemensamma europeiska regel­verket för transport av farligt gods på landsväg.

ADR står för ”Agreement Européen Relatif au Transport International des Marchandises Dangereuses par Route” på franska och ”European Agreement Concerning the International Carriage of Dangerous Goods by Road” på engelska.

Svenska utgåvan av ADR heter ADR-S och ges ut av MSB.

En adsorberad gas är ”uppsugen” i ett fast poröst material, t.ex. aktivt kol. Detta påverkar gasens termo­kemiska egenskaper, särskilt ång­trycket och kok­punkten. Ämnet beter sig därför inte längre som en gas, utan det liknar snarare ett fast ämne eller vätska med högt ångtryck.

Syftet med AEGL-värdena är att skapa ett veten­skapligt baserat verktyg som kan användas vid planering, respons och prevention av olycks­tillbud. Rikt­värdena ska kunna användas både på allmänna platser, arbetsplatser, transporter, militära operationer och vid sanering av förorenade områden. AEGL-värden är rikt­värden för exponering under en kort tid, vid en­staka till­fällen, för luft­burna ämnen med hög akut toxicitet.

Värdena anger tröskel­värden för den all­männa befolk­ningen och är utvecklade för fem olika exponerings­tider (10 min, 30 min, 1 tim, 4 tim och 8 tim) och tre olika grader av effekter. Även om känsliga grupper per definition inkluderas så kan fortfarande vissa enstaka personer drabbas under de nivåer som anges.

AEGL-1: den luft­burna koncentra­tionen av ett ämne över vilken man beräknat att den all­männa befolk­ningen, inklusive känsliga individer, kan uppleva besvär, irritation eller vissa effekter som inte ger symtom. Effekterna är dock över­gående och påverkar inte personens förmåga att agera.

AEGL-2: den luf­burna koncentra­tionen av ett ämne över vilken man beräknat att den all­männa befolk­ningen, inklusive känsliga individer, kan få irrever­sibla eller andra all­varliga och lång­variga hälso­effekter eller en ned­satt förmåga att fly från exponeringen.

AEGL-3: den luft­burna koncentra­tionen av ett ämne över vilken man beräknat att den all­männa befolk­ningen, inklusive känsliga individer, kan drabbas av livs­hotande hälso­effekter eller död.

För ytterligare information, se webbplatsen för Amerikanska naturvårdsverket (EPA).

Med ”Akut giftighet” menas att ämnet är akut giftigt för människor och djur. För­gift­ning kan redan i små doser leda till döden. Upptag av ämnet kan ske genom inandning, förtäring eller genom huden.

Defini­tionen är baserad på toxcicitets­bedömning enligt regel­verken för transport av farligt gods. Ämnet behöver inte nöd­vändigt­vis vara klassificerat enligt ADR eller RID men det skall upp­fylla kriterierna för giftighet enligt dessa regelverk.

”Anrikas i naturen” innebär att ämnet tenderar att anrikas i biologiskt material och stanna i fett­vävnad och membraner.

Ett ämne räknas som bio­ackumulerande (anrikande) om det har en bio­koncentrations­faktor (BCF) större än 100.

Om BCF-värdet saknas kan ämnet räknas som bio­ackumulerande om det har ett logPow-värde som är större än 3. Detta förut­sätter att BCF-värdet saknas.

Definitionen om anrikning och BCF-värden är en allmänt vedertagen definition. Den går att finna hos t.ex. Kemikalieinspektionen.

Till denna definition hör också ämnen som kan orsaka skadliga långtids­effekter i vatten­ekosystem enligt Kemikalie­inspektionens definition för R53.

Ett antidot är ett motgift som ges för att ta bort eller minska effekter av ett gift.

Ett ämne är basiskt (alkaliskt) om dess pH-värde är högre än 7. (Motsatsen är surt.)

Flyktiga organiska ämnen (VOC) och NO_x-gaser orsakar till­sammans med stark sol­instrålning bild­ningen av marknära ozon.

De flyktiga organiska ämnena (VOC) har sitt ursprung framför allt i transport­avgaser, lösnings­medel, el- och värme­produktion med avseende på fossila energikällor.

NO_x-gaserna bildas främst vid transporter men även vid för­bränning av kväve­innehållande ämnen och material.

Marknära ozon orsakar retningar av slem­hinnor och luft­vägar och anses vara en stor källa till andnings­besvär. Det är heller inte uteslutet att marknära ozon kan bidra till upp­komsten av cancer. Mark­nära ozon skadar växtlighet och leder till sämre spannmåls­produktion på exempelvis åkrar intill kraftigt trafikerade vägar.

Marknära ozon bildas framför allt under varma sommar­dagar med kraftig solinstrålning.

Definitionen är hämtad hos Naturvårdsverket.

”Biokemisk syreförbrukning” är ett mått på massan löst syre som används av mikro­organismer för att oxidera organiskt material. Enheten är gram organiskt tillgängligt syre per gram material, g BOD/g ämne.

Ämnen med höga BOD-värden förbrukar mycket syre vid ned­brytning och kan då utgöra en fara för vatten­miljöer där låg syrehalt kan medföra t.ex. fiskdöd.

Biokoncentrationsfaktor är ett mått på ett ämnes förmåga att koncentreras i celler eller annan kropps­vävnad. Ett annat ord för detta är bio­ackumulation eller anrikning i biologiskt material.

BCF är kvoten av koncentrationen av ett ämne i organismen dividerat med koncentrationen av ämnet i den omgivande miljön. BCF = koncentration i kropp / koncentration ämne i omgivning.

Storheten blir enhetslös.

Höga BCF-värden (>100) tyder på att ämnet bioackumuleras.

Brännbarhetsområde anger inom vilka koncentrations­gränser ångor från ett ämne är brännbara i luft. Bränn­barhets­område anges som volymprocent gas i luft.

Undre brännbarhetsgränsen (UB) anger den lägsta koncentration en gas blandad i luft måste ha för att kunna antändas. Under undre bränn­barhets­gränsen är det för låg koncentration av ångor i luft­blandningen för att ämnet ska kunna antändas.

Övre brännbarhetsgränsen (ÖB) anger den högsta koncentration en gas blandad i luft kan ha för att kunna antändas. Över övre bränn­barhets­gränsen är det för hög koncentration av ångor i luft­blandningen för att de ska kunna antändas.

Med cancerframkallande menas att ämnets egenskaper är sådana att de kan orsaka cancer. Upptag av ämnet kan ske genom hud, inandning eller förtäring.

Definitionen är hämtad hos Kemikalie­inspektionens R45 och R49 samt hos likvärdiga källor som till exempel EPA (amerikanska Naturvårdsverket).

CAS-nummer är ett identifikations­nummer för det aktuella ämnet. Syftet med numret är att göra databas­sökningar enklare, eftersom kemikalier ofta har många olika namn. I nästan alla av dagens kemikalie­databaser är det möjligt att göra sökningar baserat på ämnets CAS-nummer.

CAS-nummer tas fram av Chemical Abstracts Service (CAS), som är en avdelning av The American Chemical Society.

Varje CAS-nummer består av tre delar som avskiljs av bindestreck. Den första består av upp till 7 siffror, den andra av 2 siffror och den tredje består av 1 siffra (en kontrollsiffra), alltså XXX[...]-XX-X.

CLP-förordningen innehåller de regler som gäller för klassificering och märkning av produkter som innehåller farliga ämnen. Reglerna om märkning enligt CLP-förordningen gäller vid överlåtelse, alltså när en produkt säljs eller till­handa­hålles på annat sätt. Syftet är att arbetstagare och konsumenter ska ges information om kemiska produkters farliga egenskaper.

Mer information om CLP finns på Kemikalieinspektionens hemsida.

Vid låg syrehalt i blodet uppträder en karateristisk blå miss­färgning av hud, läppar och slem­hinnor. Detta kallas cyanos.

Deflagrera innebär att ett ämne exploderar i en hastighet som är under ljudets hastighet, det vill säga ämnet brinner hastigt upp istället för att detonera.

Densiteten anger ett ämnes vikt per volymenhet, uttryckt i kilogram per kubikmeter (kg/m³).

Densiteten som anges i denna databas gäller ämnet i flytande eller fast form, vid rums­temperatur (20 °C) eller den temperatur som anges. Värdet kan jämföras med vattnets densitet som är ca 1000 kg/m³.

Obs! Om ämnet är en gas vid normalt tryck och rums­temperatur anges densiteten för ämnets vätskefas, d.v.s. vid förhöjt tryck eller vid lägre temperatur. Gasens densitetet anges i stället under densitetstal.

Densitetstalet beskriver hur tung en gas eller en ånga är i för­hållande till luft. Andra benämningar som förekommer är relativ ångdensitet och gastäthetsförhållande.

Luft har densitetstal 1 och gaser som är lättare än luft har densitetstal mellan 0 och 1, medan tyngre gaser har värden över 1.

Densitetstalet har främst betydelse när gasen eller ångan är koncentrerad, t.ex. vid vätskespill inomhus. När gasen eller ångan blir utspädd och upp­blandad med luft kommer den att följa luft­rörelserna oberoende av densitetstalet.

Med EC₅₀ menas ”Effektiv Koncentration, 50 %”. Storheten beskriver vid vilken koncentration som 50 % av försöks­djuren uppvisar ett visst symtom. Vanligaste symtomen som testas är orörlighet. Om inget annat nämns så menas med denna storhet kon­centra­tionen vid vilken 50 % av försöksdjuren i det aktuella försöket slutade röra på sig.

EC₅₀ används vid tester i vatten­miljö, och gäller oftast för Daphnia magna under 48 timmar.

Enheten är mg ämne per liter vatten.

EG-nummer är något av EU:s mot­svarig­het till CAS-nummer, det vill säga ett slags identifika­tions­nummer för det aktuella ämnet.

Av historiska skäl kallas numret i vissa samman­hang för EINECS- eller ELINCS-nummer. Den rekommenderade be­nämningen på engelska är nu­för­tiden EC number, vilket tyvärr riskerar att för­växlas med de EC-nummer som Enzyme Commission ger ut.

Varje EG-nummer består av tre delar som avskiljs av bindestreck. De första två delarna består av 3 siffror var och tredje består av 1 siffra (en kontrollsiffra), alltså XXX-XXX-X.

ERPG är ett mått på den luftburna koncentration vid vilken en person efter en timmes exponering kan erhålla förgiftnings­symtom. Värdena tar inte hänsyn till att vissa personer kan vara särskilt känsliga. De tre nivåerna är:

ERPG-1: Den maximala koncentrationen i luft under vilken det kan antas att nästan alla individer kan exponeras upp till en timme utan att uppleva annat än milda och reversibla effekter på hälsan eller uppleva en klart urskiljbar lukt.

ERPG-2: Den maximala koncentrationen i luft under vilken det kan antas att nästan alla individer kan exponeras upp till en timme utan att uppleva eller utveckla irreversibla eller andra allvarliga skadesymtom som kan hindra dem från att vidta skyddsåtgärder.

ERPG-3: Den maximala koncentrationen i luft under vilken det kan antas att nästan alla individer kan exponeras upp till en timme utan att erhålla livshotande eller dödliga skador.

För ytterligare information, se webbplatsen för American Industrial Hygiene Association (AIHA).

En kemisk process som utvecklar energi, oftast i form av värme, kallas exoterm.

Farlighetsnumret anger i kodform vilka farliga egenskaper ämnet har. Koden består av två eller tre siffror, eventuellt föregånget av bokstaven ”X”. Farlighets­numret anges i övre fältet på de orange farligt gods-skyltar som används vid märkning av fordon och containrar. Om ämnet tillhör klass 1 används klassificerings­koden som farlighetsnummer.

Siffrorna hänvisar allmänt till följande faror:

2

Gasutveckling på grund av tryck eller kemisk reaktion.

3

Brandfarlighet hos vätskor (ångor) och gaser, eller själv­upphettande vätska.

4

Brandfarlighet hos fasta ämnen eller själv­upphettande fast ämne.

5

Oxiderande (brand­understödjande) verkan.

6

Giftighet eller smittfara.

7

Radioaktivitet.

8

Frätande egenskaper.

9

Risk för spontan, häftig reaktion. – Förutom risk för spontan häftig reaktion, omfattar siffran 9 även möjlig explosionsfara, farlig sönderfalls- eller polymerisations­reaktion med avsevärd värmeutveckling eller utveckling av brand­farliga och/eller giftiga gaser utifrån ett ämnes egenskaper.

En fördubbling av en siffra visar på en förstärkning av motsvarande fara. När faran hos ett visst ämne kan beskrivas tillräckligt med endast en siffra följs denna av en nolla.

Följande sifferkombinationer har emellertid särskild betydelse: 22, 323, 333, 362, 382, 423, 44, 446, 462, 482, 539, 606, 623, 642, 823, 842, 90 och 99, se nedan.

Om farlighetsnumret föregås av bokstaven ”X” innebär detta att ämnet reagerar farligt med vatten. För sådana ämnen får vatten endast användas efter bedömning av sakkunnig.

Farlighetsnumren finns i följande kombinationer och betydelse:

20

Kvävningsframkallande gas eller gas utan sekundärfara.

22

Kyld kondenserad gas, kvävningsframkallande.

223

Kyld kondenserad gas, brandfarlig.

225

Kyld kondenserad gas, oxiderande (brand­understödjande).

23

Brandfarlig gas.

238

Brandfarlig gas, frätande.

239

Brandfarlig gas som spontant kan leda till en häftig reaktion.

25

Oxiderande (brand­understödjande) gas.

26

Giftig gas.

263

Giftig gas, brandfarlig.

265

Giftig gas, oxiderande (brand­understödjande) .

268

Giftig gas, frätande.

28

Frätande gas.

285

Frätande gas, oxiderande (brand­understödjande).

30

Brand­farlig vätska (flam­punkt minst 23 °C och högst 60 °C), eller
brand­farlig vätska eller fast ämne i smält till­stånd med flam­punkt över 60 °C, upp­värmd till en temperatur lika med eller över flam­punkten, eller
själv­upphettande vätska.

323

Brandfarlig vätska som reagerar med vatten så att brand­farliga gaser bildas.

X323

Brandfarlig vätska som reagerar farligt med vatten så att brand­farliga gaser bildas. *

33

Mycket brandfarlig vätska (flampunkt under 23 °C).

333

Självantändande vätska.

X333

Självantändande vätska som reagerar farligt med vatten. *

336

Mycket brandfarlig vätska, giftig.

338

Mycket brandfarlig vätska, frätande.

X338

Mycket brandfarlig vätska, frätande, som reagerar farligt med vatten. *

339

Mycket brandfarlig vätska som spontant kan leda till en häftig reaktion.

36

Brandfarlig vätska (flampunkt minst 23 °C och högst 60 °C), mindre giftig, eller själv­upphettande vätska, giftig.

362

Brandfarlig vätska, giftig, som reagerar med vatten så att brand­farliga gaser bildas.

X362

Brandfarlig vätska, giftig, som reagerar farligt med vatten så att brand­farliga gaser bildas. *

368

Brandfarlig vätska, giftig, frätande.

38

Brandfarlig vätska (flampunkt minst 23 °C och högst 60 °C), frätande.

382

Brandfarlig vätska, frätande, som reagerar med vatten så att brand­farliga gaser bildas.

X382

Brandfarlig vätska, frätande, som reagerar farligt med vatten så att brand­farliga gaser bildas. *

39

Brandfarlig vätska som spontant kan leda till en häftig reaktion.

40

Brandfarligt eller självreaktivt eller själv­upphettande fast ämne eller polymeriserande ämne.

423

Fast ämne som reagerar med vatten så att brand­farliga gaser bildas, eller brand­farligt fast ämne som reagerar med vatten så att brand­farliga gaser bildas, eller själv­upphettande fast ämne som reagerar med vatten så att brand­farliga gaser bildas .

X423

Fast ämne som reagerar farligt med vatten så att brand­farliga gaser bildas, eller brand­farligt fast ämne som reagerar farligt med vatten så att brand­farliga gaser bildas, eller själv­upphettande fast ämne som reagerar farligt med vatten så att brand­farliga gaser bildas. *

43

Självantändande (pyrofort) fast ämne.

X432

Självantändande (pyrofort) fast ämne som reagerar farligt med vatten så att brand­farliga gaser bildas. *

44

Brandfarligt fast ämne i smält tillstånd vid förhöjd temperatur.

446

Brandfarligt fast ämne, giftigt, i smält till­stånd vid förhöjd temperatur.

46

Brandfarligt eller själv­upphettande fast ämne, giftigt.

462

Giftigt fast ämne som reagerar med vatten så att brand­farliga gaser bildas.

X462

Fast ämne som reagerar farligt med vatten så att giftiga gaser bildas. *

48

Brandfarligt eller själv­upphettande fast ämne, frätande.

482

Frätande fast ämne som reagerar med vatten så att brand­farliga gaser bildas.

X482

Fast ämne som reagerar farligt med vatten så att frätande gaser bildas. *

50

Oxiderande (brand­understödjande) ämne.

539

Brandfarlig organisk peroxid.

55

Starkt oxiderande (brand­understödjande) ämne.

556

Starkt oxiderande (brand­understödjande) ämne, giftigt.

558

Starkt oxiderande (brand­understödjande) ämne, frätande.

559

Starkt oxiderande (brand­understödjande) ämne, som spontant kan leda till en häftig reaktion.

56

Oxiderande (brand­understödjande) ämne, giftigt.

568

Oxiderande (brand­understödjande) ämne, giftigt, frätande.

58

Oxiderande (brand­understödjande) ämne, frätande .

59

Oxiderande (brand­understödjande) ämne, som spontant kan leda till en häftig reaktion.

60

Giftigt eller mindre giftigt ämne.

606

Smittförande ämne.

623

Giftig vätska, som reagerar med vatten så att brand­farliga gaser bildas.

63

Giftigt ämne, brand­farligt (flampunkt minst 23 °C och högst 60 °C).

638

Giftigt ämne, brand­farligt (flampunkt minst 23 °C och högst 60 °C), frätande.

639

Giftigt ämne, brand­farligt (flampunkt högst 60 °C), som spontant kan leda till en häftig reaktion.

64

Giftigt fast ämne, brand­farligt eller själv­upphettande.

642

Giftigt fast ämne som reagerar med vatten så att brand­farliga gaser bildas.

65

Giftigt, oxiderande (brand­understödjande) ämne.

66

Mycket giftigt ämne.

663

Mycket giftigt ämne, brand­farligt (flampunkt högst 60 °C).

664

Mycket giftigt fast ämne, brand­farligt eller själv­upphettande.

665

Mycket giftigt ämne, oxiderande (brand­understödjande).

668

Mycket giftigt ämne, frätande.

X668

Mycket giftigt ämne, frätande, som reagerar farligt med vatten. *

669

Mycket giftigt ämne som spontant kan leda till en häftig reaktion.

68

Giftigt ämne, frätande.

687

Giftigt ämne, frätande, radioaktivt.

69

Giftigt eller mindre giftigt ämne som spontant kan leda till en häftig reaktion.

70

Radioaktivt ämne.

768

Radioaktivt ämne, giftigt, frätande.

78

Radioaktivt ämne, frätande.

80

Frätande eller svagt frätande ämne.

X80

Frätande eller svagt frätande ämne som reagerar farligt med vatten. *

823

Frätande vätska som reagerar med vatten så att brand­farliga gaser bildas.

83

Frätande eller svagt frätande ämne, brand­farligt (flampunkt minst 23 °C och högst 60 °C).

X83

Frätande eller svagt frätande ämne, brand­farligt (flampunkt minst 23 °C och högst 60 °C), som reagerar farligt med vatten. *

836

Frätande eller svagt frätande ämne, brand­farligt (flampunkt minst 23 °C och högst 60 °C) och giftigt.

839

Frätande eller svagt frätande ämne, brand­farligt (flampunkt minst 23 °C och högst 60 °C), som spontant kan leda till en häftig reaktion.

X839

Frätande eller svagt frätande ämne, brand­farligt (flampunkt minst 23 °C och högst 60 °C), som spontant kan leda till en häftig reaktion och som reagerar farligt med vatten. *

84

Frätande fast ämne, brand­farligt eller själv­upphettande.

842

Frätande fast ämne som reagerar med vatten så att brand­farliga gaser bildas.

85

Frätande eller svagt frätande ämne, oxiderande (brand­understödjande).

856

Frätande eller svagt frätande ämne, oxiderande (brand­understödjande) och giftigt.

86

Frätande eller svagt frätande ämne, giftigt.

87

Frätande ämne, radioaktivt.

88

Mycket frätande ämne.

X88

Mycket frätande ämne som reagerar farligt med vatten. *

883

Mycket frätande ämne, brand­farligt (flampunkt minst 23 °C och högst 60 °C).

884

Mycket frätande fast ämne, brand­farligt eller själv­upphettande.

885

Mycket frätande ämne, oxiderande (brand­understödjande).

886

Mycket frätande ämne, giftigt.

X886

Mycket frätande ämne, giftigt, som reagerar farligt med vatten. *

89

Frätande eller svagt frätande ämne, som spontant kan leda till en häftig reaktion.

90

Miljöfarligt ämne; övriga farliga ämnen.

99

Olika farliga ämnen som trans­porteras vid förhöjd temperatur.

* ) Vatten får endast användas efter godkännande av sakkunnig.

Flampunkt är den lägsta temperatur vid vilken ett bränn­bart ämne avger ångor i sådan koncentration i luften att de är antändbara, det vill säga den temperatur när ämnets ångor når undre brännbarhetsgränsen.

Med fullständig personsanering menas att det farliga ämnet av­lägsnas på sådant sätt och i sådan om­fattning att skade­verkan på individen upphör.

Metoder för fullständig personsanering är:

• avklädning (om detta inte redan är genomfört under Liv­räddande sanering)
• avspolning/dusch
• tvättning med tvål och vatten
• särskilda sanerings­medel (till exempel PS 104).

Fullständig personsanering ska precis som den liv­räddande person­saneringen ut­föras steg­vis och efter varje moment ska personalen värdera om det är nöd­vändigt med fler åt­gärder. Det som styr vilka och hur många moment som ska genom­föras är skade­verkan från det aktuella ämnet och vilka moment som räddnings­tjänsten redan har genom­fört vid den liv­räddande person­saneringen.

Utifrån regionala och lokala förut­sättningar kan den full­ständiga person­saneringens olika moment inledas i skade­området och avslutas på sjuk­hus eller vård­central. Det beror på det farliga ämnets skade­verkan. Vissa farliga ämnen, till exempel kemiska strids­medel, kräver sär­skilt person­sanerings­medel, PS 104. Sådan sanering kan behöva ske i skadeområdet.

Ett ämnes förnimbarhets­gräns är den lägsta kon­cen­tra­tion som kan kännas av en människa.

Tänk på att förnimbarhets­gränsen kan ligga både över och under de hygieniska gränsvärdena, så det är inte alltid säkert att använda sig av förnim­barheten för att upptäcka ett ämne i luften. Lukt­sinnet kan också bli av­trubbat av vissa ämnen så att även höga kon­cen­tra­tioner inte uppfattas med luktsinnet. Luktsinnet skall därför användas med omdöme och försiktighet.

Farliga ämnen är för förpacknings­ändamål in­placerade i förpacknings­grupper beroende på ämnets farlighets­grad. Det finns tre olika förpacknings­grupper:

• Förpackningsgrupp I – Mycket farliga ämnen
• Förpackningsgrupp II – Farliga ämnen
• Förpackningsgrupp III – Mindre farliga ämnen

Vissa föremål och ämnen har inte in­placerats i någon förpacknings­grupp.

”Giftigt för akvatiska system” innebär att ämnet är giftigt för akvatiska organismer och vatten­ekosystem.

Denna definition är en samman­slagning av Kemikalie­inspektionens riskfraser R50 och R51.

Ämnen angivna som hormon- eller reproduktions­störande innehar egen­skaper som bevis­ligen eller mycket sannolikt ger upphov till en eller flera av nedanstående:

• Kan ge fosterskador.
• Kan skada DNA och ge ärftliga skador på kommande generationer.
• Kan orsaka sådana skador i djur och människor att individen blir oförmögen att fortplanta sig.

Definitionerna är hämtade från Kemikalie­inspektionens klassificerings­lista och från risk­fraserna R60 och R61 men lik­värdiga myndigheters/organisationers definitioner ligger också till grund för informationen.

IC₅₀ står för till­växt­förlust 50 % med avseende på alger, d.v.s. vid vilken koncentration av ämnet i vatten som 50 % av algerna uppvisar tillväxtförluster.

Enheten är mg ämne per liter vatten.

Inom flygtrafiken regleras farligt gods-transporterna i de av den Inter­nationella Civila Luftfarts­organisationen (ICAO) utgivna ”Technical Instructions” (ICAO-TI). Dessa är automatiskt bindande för de stater som biträtt konventionen om internationell civil luftfart (Chicago­konventionen).

Med ICAO-TI som bas har flyg­bolagen inom den inter­nationella luft­organisationen (IATA) utvecklat sina egna regler, ”Dangerous Goods Regulations” (DGR). IATA-DGR ställer ibland strängare krav än ICAO-TI.

I Sverige är Transport­styrelsen behörig myndighet i fråga om luft­transport av farligt gods. Detta ger dem speciella befogenheter avseende bland annat besluts­rätt i fråga om avsteg från reglerna i vissa fall, utfärdande av certifikat, fastställande av nivåer vid provning etcetera.

Gränsvärdet IDLH togs fram som ett stöd i valet av andnings­skydds­utrustning. Tanken med IDLH var att bestämma vid vilken koncentration en arbetare kan utrymma från ett förorenat område, utan att drabbas av irreversibla häls­oeffekter, ifall hans andnings­skydds­utrustning skulle krångla. I bedömningen vägs också in symtom som påverkar förmågan att fly, t.ex. ögon­irritation eller för­virring.

Vid föroreningskoncentrationer som överstiger IDLH är således filter­mask inte något lämp­ligt alter­nativ, utan då krävs räddnings­tjänstens vanliga trycklufts­apparat.

För ytterligare information, se http://www.cdc.gov/niosh/idlh/.

IMDG är det internationella regelverket för transport av förpackat farligt gods till sjöss.

IMDG står för ”International Maritime Dangerous Goods code”.

I Sverige är Transport­styrelsen behörig myndig­het i fråga om sjö­transport av farligt gods. Detta ger dem speciella befogen­heter avseende bl.a. beslutsrätt i fråga om avsteg från reglerna i vissa fall, utfärdande av certifikat, fast­ställande av nivåer vid provning etc.

Med ”initialt riskområde” avses det bedömda risk­område som en räddnings­ledare etablerar initialt, innan underlag från insats­planer, spridnings­beräkningar, utförd indikering m.m. har beaktats och vägts in i besluts­underlaget.

Riskområdet mäts radiellt från kanten av vätskepöl, förpackning eller annan typ av spill. Vid läckage av enbart ångor eller gas mäts avståndet från utsläppspunkten.

Ett ämnes jonisationspotential är ett mått på hur mycket strålnings­energi en molekyl måste ut­sättas för, för att joniseras.

Jonisationspotentialen anges i enheten elektronvolt (eV).

Uppgiften är intressant om man vill mäta koncentrationer av ämnet med en foto­jonisa­tions­detektor (PID). Dessa detektorer är vanligtvis utrustade med en 10,6 eV-lampa, vilket får till följd att ämnen med högre jonisations­potential än 10,6 eV inte kan detekteras.

Kemisk syreförbrukning visar hur stor mängd syre som krävs för att full­ständigt oxidera ett gram av det angivna ämnet. Enheten är g O₂ / g ämne.

Korttidsgränsvärdet är fastställt av Arbets­miljö­verket och gäller för exponering under en referens­period av 15 minuter (oftast) eller 5 minuter (bl.a. för ammoniak). Korttids­gräns­värdet kan vara bindande eller väg­ledande för arbets­givaren.

I denna databas markeras bindande korttids­gräns­värden med KGV (= får inte över­skridas) och väg­ledande korttids­gräns­värden med KGV(V) (= rekommen­derat högsta värde).

Vid transport av farligt gods används ett system med olika transport­klasser (farlighets­klasser). I nedan­stående tabeller anges vilka klasser som finns i de olika transport­regelverken.

Klassindelning enligt ADR och RID

Klass 1

Explosiva ämnen och föremål

Klass 2

Gaser

Klass 3

Brandfarliga vätskor

Klass 4.1

Brandfarliga fasta ämnen, själv­reaktiva ämnen, polymeriserande ämnen och fasta okänslig­gjorda explosiv­ämnen

Klass 4.2

Självantändande ämnen

Klass 4.3

Ämnen som utvecklar brand­farlig gas vid kontakt med vatten

Klass 5.1

Oxiderande ämnen

Klass 5.2

Organiska peroxider

Klass 6.1

Giftiga ämnen

Klass 6.2

Smittförande ämnen

Klass 7

Radioaktiva ämnen

Klass 8

Frätande ämnen

Klass 9

Övriga farliga ämnen och föremål

Klassindelning enligt IMDG

Klassindelningen är densamma som för ADR och RID, med undantag för klass 2 som är uppdelad i tre underklasser:

Klass 2.1

Brandfarliga gaser

Klass 2.2

Ej brandfarliga, ej giftiga gaser

Klass 2.3

Giftiga gaser

I de olika farligt gods-klasserna (med undantag av klass 7) är de farliga ämnena och föremålen tilldelade en klassificeringskod. Koden består av bokstäver och siffror som ger ytterligare upplysningar om ämnets egenskaper.

För att tyda koden behöver man titta i kapitel 2.2 i ADR eller RID, i det underkapitel som tar upp den aktuella klassen.

(Ämnespostens ämnesbeskrivning är till stor del grundad på just klassificeringskoden.)

Kokpunkt är den temperatur vid vilken ett ämne övergår från flytande form till gasform. Vid kok­punkten är ämnets ång­tryck lika med omgivande tryck (normalt atmosfärs­tryck är 101,3 kPa).

Samma temperatur kallas kondensations­punkt då ämnet övergår från gas till vätska.

Om temperaturuppgiften åtföljs av ”(subliminerar)” betyder det att det fasta ämnet direkt övergår till gasfas, utan att först smälta.

Kritisk temperatur är den temperatur över vilken ett ämne enbart befinner sig i gasfas, oavsett tryck.

En gas som är kvävnings­framkallande tränger undan eller späder ut syret i luften. En livs­farlig miljö kan uppstå utan att det luktar eller känns konstigt.

Gas som i transportförpackat tillstånd är flytande på grund av sin låga temperatur. Extremt kall: beroende på ämne cirka -80 °C till cirka -250 °C.

LC₅₀ står för ”Letal Koncentration 50 %” och avser vid vilken koncentration (i luft eller vatten) hälften av försöks­djuren avlider. Tester i luft utförs främst på råttor och i vatten främst på fisk. Vid in­andning i luft gäller försöks­tiden 4 timmar om inget annat nämns, och vid försök i vatten 96 timmar.

Enheten vid alla försök är mg ämne per liter vatten eller luft. Detta värde är ibland omräknat till ppm när det handlar om inandning.

Vid inandning avläses effekt upp till två veckor i de vanligaste typerna av försök.

LC_Lo står för ”Lägsta Letala Koncentration”, det vill säga vid vilken koncentration som det första av försöks­djuren avlider. Tester i luft utförs främst på råttor och i vatten främst på fisk. Vid inandning i luft gäller försöks­tiden 4 timmar om inget annat nämns och vid försök i vatten 96 timmar.

Enheten vid alla försök är mg ämne per liter vatten eller luft. Detta värde är ibland omräknat till ppm när det handlar om inandning.

Vid inandning avläses effekt upp till två veckor i de vanligaste typerna av försök.

LD₅₀ står för ”Letal Dos 50 %” och avser vid vilken till­delad dos hälften av försöks­djuren avlider. Det finns flera typer av tester. De två vanligaste är dermalt (avser hud) och oralt (avser förtäring).

Enheten anges i mg ämne per kilogram kroppsvikt hos försöksdjuren.

Vid tester på hud är tiden för verkan normalt 4 timmar. Resultaten vid både orala och dermala tester avläses vanligen efter två veckor.

LD_LO står för ”Lägsta Letala Dos”, det vill säga vid vilken dos som det första av försöks­djuren avlider. Det finns tester för både oral (förtäring) och dermal (hud).

Enheten anges i mg ämne per kilogram kroppsvikt hos försöksdjuren.

Vid tester på hud är tiden för verkan normalt 4 timmar. Resultaten vid både orala och dermala tester avläses vanligen efter två veckor.

Livräddande personsanering utförs av räddnings­tjänstens personal. Det är viktigt att den liv­räddande insatsen genom­förs snabbt. Räddnings­tjänsten ska alltså inte vänta på att sjukvården kommer till platsen. Om det inte finns något tempererat vatten använder räddnings­tjänsten det vatten som finns till­gängligt. Efter att personalen har spolat av den drabbade måste han eller hon snabbt torkas torr och komma till en varm miljö. Om det farliga ämnet inte är vatten­lösligt ska personalen använda tvål och vatten vid den liv­räddande person­saneringen.

Sammanfattningsvis är arbets­gången vid liv­räddande person­sanering följande:

1. Flytta den drabbade från utsläpps­källan till utkanten av den heta zonen.
2. Gör en snabb bedömning av symtom och tecken på kontaminering hos den drabbade. Vid tecken på kontaminering, klä av den drabbade (utan att dra kläderna över huvudet).
3. Sök efter hudsymtom eller andra tecken på hudkontaminering.
4. Spola den drabbade med rikliga mängder vatten och tvätta eventuellt med tvål eller använd särskilda saneringsmedel.

Log Pow är fördelnings­koefficienten för ett ämne i vatten och n-oktanol. Det är alltså en jämförelse mellan ämnets fett­löslighet och löslighet i vatten.

Höga värden (>3) för log Pow hos ett ämne tyder på att ämnet kan bio­ackumuleras.

Denna storhet används då det saknas BCF-värden för ämnet.

Med ”Långsiktiga skador på organ/nervsystem” menas att ämnet kan ge bestående skador på nerv­systemet eller inre organ hos människor och djur.

Skador härrörande till denna benämning är framför allt orsakade av ett tids­mässigt längre upp­tag eller exponering för ämnet i fråga. Små doser utanför akut­giftighets­gränser kan orsaka symtom efter lång tid.

Definitionen över skador på hjärna och nervsystem eller organ finns till viss del beskriven hos Natur­vårds­verket i flera rapporter men information kommer även att tas in från likvärdiga organisationer som t.ex. EPA (amerikanska Naturvårdsverket).

En massexplosion är en explosion som påverkar så gott som hela mängden ämne praktiskt taget samtidigt.

Molekylvikt är summan av de relativa atom­massorna för de atomer som ingår i en molekyl av ämnet.

Den anges i enheten gram per mol (g/mol).

Mättnadskoncentration anger den högsta möjliga koncentrationen av en viss gas i luft. Detta påverkas av temperatur och lufttryck.

De värden som visas i data­basen gäller vid normalt lufttryck.

MSB RIB räknar ut mättnads­koncentrationen genom att ta ångtrycket vid den valda temperaturen och dividera med normalt atmosfärstryck (101,325 kPa) och sedan begränsa till max 100 %. (En huvud­räknings­metod är att ta ång­trycket i kPa och läsa det som % i stället.)

Nivågränsvärdet är fastställt av Arbets­miljö­verket och gäller vid exponering under en arbetsdag (det uttrycks som ”8 h” i vår tabell). Nivågränsvärden är bindande för arbetsgivaren och får inte överskridas.

Vissa namn avslutas med förkortningen n.o.s. som betyder ”not otherwise specified” (vilket på svenska blir ”inte specificerat på annat sätt”). Detta signalerar att det är fråga om en samlings­benämning. Samlings­benämningar används när ett farligt gods-klassat ämne som inte har eget UN-nummer skall transporteras. I transport­handlingarna skall då oftast även ämnets tekniska namn anges.

Som exempel kan nämnas natrium­hypoklorit som inte har något eget UN-nummer, men transporteras under UN 3212. I transport­handlingarna skrivs benämningen Hypokloriter, oorganiska, n.o.s. (natrium­hypoklorit).

(Det finns också samlings­benämningar vars namn inte avslutas med n.o.s., nämligen grupp­benämningar för väl­definierade ämnes­grupper såsom lim, parfym­produkter med mera.)

Om man behandlat ett explosivämne för att det ska bli mindre känsligt (för att öka dess säkerhet vid hantering och transport) säger man att ämnet är okänslig­gjort eller desensibiliserat eller flegmatiserat.

Vanliga metoder är att explosivämnet löses, suspenderas eller fuktas med vatten, alkohol eller andra ämnen. Även andra metoder kan förekomma.

Organiska peroxider är organiska ämnen som innehåller den tvåvärda -O-O-strukturen och som kan anses som derivat av väteperoxid, där den ena eller båda väte­atomerna har ersatts av organiska radikaler.

Organiska peroxider kan sönder­falla exotermt (= utvecklar värme) vid normal eller förhöjd temperatur.

Oxiderande betyder att ämnet är brand­understödjande.

Ozonnedbrytande innebär att ämnet skadar ozon­skiktet, det vill säga att ämnet bidrar till att förtunna ozon­skiktet genom reaktion med ozonet.

Definitionen härrör från inter­nationella konven­tioner såsom Montreal­protokollet. Sveriges riksdag har beslutat om avveckling av alla ozon­ned­brytande ämnen. En full­ständig förteckning av dessa ämnen finns i EG:s förordning nr 3093/94. Kemikalie­inspektionen hänvisar också till ämnen i grupp I-V bilaga 1 till rådets för­ordning 594/91/EEG.

Pesticider är bekämpningsmedel. Vanligt­vis brukar man mena olika typer av växt­skyddsmedel, till exempel medel som motverkar svamp­angrepp eller insektsangrepp.

Polymeriserande ämnen kan reagera spontant i en s.k. poly­merisations­reaktion, som innebär att små molekyler förenas till större molekyler (detta används vid plast­till­verkning, då mycket långa kedje­molekyler bildas, så kallade polymerer). Poly­merisations­reaktionen avger värme, och det är därför den är riskabel. För att motverka polymerisering av sådana ämnen som är benägna till det kan man antingen till­sätta stabiliserings­medel eller säkerställa att temperaturen hålls inom vissa gränser, beroende på ämnets egenskaper.

RID är det gemensamma regel­verket för trans­port av farligt gods på järnväg.

RID står för ”Réglement Concernant le Transport Inter­national Ferroviaire des Marchandises Dangereuses”.

Den svenska utgåvan av RID heter RID-S och ges ut av MSB.

Självreaktiva ämnen kan börja sönder­falla kemiskt även utan till­gång till syre. Vid ett sådant sönder­fall avges värme, vilket leder till ett accelererande förlopp med allt högre temperaturer.

Den lägsta temperatur som det accelererande sönder­fallet kan börja vid (när ämnet ligger i sin transport­förpackning) kallas själva­ccelererande sönder­falls­temperatur (SADT).

Liknande begrepp: Självupphettande, självantändande (förlopp som kräver syre).

Hos ämnen som är själv­upphettande/själv­antändande uppstår en själv­upp­hettning genom en reaktion mellan ämnet och luftens syre. När den utvecklade värmen inte leds bort till­räckligt snabbt uppstår så småningom själv­antändning.

Skillnaden mellan ett själv­upp­hettande och ett själv­antändande ämne är hur snabb processen är: ett själv­antändande ämne kommer att börja brinna inom 5 minuter vid kontakt med luft, men ett själv­upp­hettande ämne fattar eld bara i stora kvantiteter (flera kg) och efter en längre tid (timmar eller dagar).

Liknande begrepp: Själv­reaktiv (för­lopp som inte kräver syre).

Skyddsangivelser utgör en del av den obligatoriska märkningen enligt CLP-förordningen.

En skyddsangivelse är en fras som beskriver åtgärder som rekom­menderas för att minimera eller för­hindra skadliga effekter till följd av exponering för ett farligt ämne eller en farlig blandning vid användning eller bort­skaffande.

Tyvärr kan inte MSB RIB redovisa vilka skydds­angivelser som ska användas för de olika ämnena, eftersom det är upp till tillverkaren/importören att välja. I CLP-förordningen anges närmare hur detta ska göras.

Smältpunkt är den temperatur vid vilken ett ämne övergår från fast form till flytande form.

Samma temperatur kallas fryspunkt eller stelningspunkt då ämnet övergår från vätska till fast form.

Ett ämne är surt om dess pH-värde är lägre än 7. (Motsatsen är basiskt.)

Ett ämne räknas som svårnedbrytbart om det bryts ned mindre än 60-70 % (beroende på testmetod) inom 28 dagar i ett lätt­nedbryt­barhets­test.

Om data från tester för biologisk ned­bryt­barhet saknas, kan de ersättas med uppgifter om ämnets BOD₅ och COD, det vill säga ämnets bio­kemiska syre­förbrukning under 5 dygn respektive dess kemiska syre­förbrukning.

Ämnen med värden över 3 på kvoten BOD₅/COD räknas som svår­nedbryt­bara.

Definitionen är hämtad hos Kemikalie­inspektionen, föreskrifternas bilaga 3.

TEEL är tillfälliga gränsvärden som kan användas i brist på bättre data. De är inte alls kvalitets­säkrade på samma sätt som t.ex. ERPG. TEEL-värdet ska ses som ett tids­vägt medelvärde för en exponering under 15 minuter. Bort­sett från den annor­lunda exponerings­tiden stämmer defini­tionerna överens med ERPG.

TEEL-1: Den maximala koncentrationen i luft under vilken det kan antas att nästan alla indi­vider kan exponeras utan att upp­leva annat än milda och reversibla effekter på hälsan eller uppleva en klart urskiljbar lukt.

TEEL-2: Den maximala koncentrationen i luft under vilken det kan antas att nästan alla indi­vider kan exponeras utan att upp­leva eller utveckla irreversibla eller andra all­varliga skade­symtom som kan hindra dem från att vidta skydds­åtgärder.

TEEL-3: Den maximala koncentrationen i luft under vilken det kan antas att nästan alla indi­vider kan exponeras utan att erhålla livs­hotande eller död­liga skador.

För ytterligare information, se https://response.restoration.noaa.gov/oil-and-chemical-spills/chemical-spills/resources/temporary-emergency-exposure-limits-teels.html.

Termisk tändpunkt är den lägsta temperatur som krävs för att ett ämne ska kunna antändas utan inverkan av låga eller annan tändkälla.

Tändämnen används som tändmedel till explosiv­ämnen. Tändämnen kan detonera redan vid små volymer och kan ofta initieras med hjälp av stöt, friktion, låga eller gnista.

UN-nummer är identifieringsnummer för ämnen eller grupper av ämnen som finns med i FN:s ”Recommendations on the Transport of Dangerous Goods”.

Numret kallas också FN-nummer.

Det består av fyra siffror och anges i nedre fältet på de orange farligt gods-skyltar som används vid märkning av fordon och containrar.

Uttalad lukt är den koncentration i luft då det inte längre råder tvekan om att ämnet är närvarande.

Ämnet kan alltså klart och tydligt uppfattas av lukt­sinnet men lukt­sinnet kan också bli av­trubbat av vissa ämnen så att även höga koncentrationer inte uppfattas med lukt­sinnet.

Luktsinnet skall därför användas med omdöme och försiktighet.

Vattenlöslighet anger ämnets löslighet i vatten med någon av fraserna:

• Ej löslig (< 0,01 vikt-%)
• Svårlöslig (0,01-1 vikt-%)
• Delvis löslig (1-10 vikt-%)
• Lättlöslig (10-99 vikt-%)
• Helt löslig (100 vikt-%)

Viskositet anger hur trögflytande en vätska är. Viskositeten anges i mm²/s, vilket också kallas centistoke (cSt).

Värdet kan jämföras med vattnets viskositet som är 1 mm²/s, eller med viskositeten hos rumsvarm sirap som är ca 9000 mm²/s.

(Här avses kinematisk viskositet.)

Enkelt uttryckt är ångtryck det tryck som den ånga som avdunstar från ett ämne ger upphov till. Det blir högre ju högre ämnets temperatur är, och anges i kilopascal (kPa).

Mer formellt beskriver ångtrycket ett jämviktsläge, där avdunstningen från vätska till gasfas och kondensationen från gasfas till vätska är lika stora, eller för fasta ämnen att sublimeringen till gasfas och desublimeringen till fast ämne är lika stora.

Om man värmer upp en vätska så mycket att dess ångtryck blir lika stort som atmosfärstrycket (ca 101 kPa) börjar vätskan att koka.

Ångtrycket är särskilt intressant vid förvaring av tryckkondenserade gaser eftersom trycket i tanken då är detsamma som ångtrycket, under förutsättning att det fortfarande finns både gas och vätska i tanken.